Maria. En bok om kärlek/12
| ← XI. |
|
XIII. → |
XII.
Den man, som aldrig har närvarit vid sin älskades aftontoalett, känner henne icke. Hennes skönhet, hennes dragningskraft är vid afklädningen mångfaldig. Den blir ny för hvarje klädesplagg, som faller. Detta är den kvinliga drägtens behag: den förvandlar.
Maria håller på med sin toalett. Där står hon smärt och lång i sin åtsittande mörka drägt. Hennes min är ärbar, hennes väsen korrekt. En fin och väluppfostrad ung fröken. Sådan ser ni Maria, när hon om förmiddagen går gatan fram bland andra korrekta och ärbara unga damer.
Men .... den mörka klädningen försvinner, den fina lilla fröken med den, och det uppenbarar sig en skälmsk subrett med bara armar, bar hals och en kort randig sidenkjol. Kinderna hafva fått färg och ögonen glöd. Du liknar ju en riktig bondflicka, Maria, en bondflicka från operetterna.
Då lösas band och hakar; korsett och kjolar glida ned. Det näpnaste lilla spektakel i byxor gömmer sig vid mitt bröst. Så liten hon har blifvit i sin karlkostym, den stora, vuxna flickan.
Och slutligen står hon i sin långa brusande nattdrägt med ett ljusblått sidenband genom halslinningens broderi. En liten, liten flicka, ett barn, som lätjefullt sträcker fram sina armar och ber att bli lagd till sängs.