Maria. En bok om kärlek/11
| ← X. |
|
XII. → |
XI.
Maria är så hvit och skär som någon flicka i världen. Hon doftar ljufligare än någon blomma. Hennes andedrägt är ren, hela hennes person är utan vank. Hon är idel välbehag både utan och innan. Hon tillhör de kvinnor, hvilka utan blygsel våga träda fram för naturens domstol.
Hon vågar till och med visa sina fötter.
Skalderna hafva många lögner på sitt samvete. Men allra mest ljuga de om sin älskades fötter. Den goda tonen i poesi fordrar, att skalderna lofsjunga kvinnans fot. Och dock är i våra högklackade kinesiska dagar en oförstörd kvinnofot lika sällsynt som poesins blå blomma.
Det var med misstro och ångest, jag första gången var närvarande, när Maria klädde af sig. Jag känner de vackraste kvinnor, hvilka aldrig, utom möjligen i ensamheten, taga af sig sina strumpor. De äro som påfåglarna och hafsjungfrurna, hvilka af blygsel dölja sin nedersta del.
Då Maria icke hade kvar något annat obehörigt än sina hvita strumpor, satte hon sig på sängkanten, sträckte ut fötterna och sade: Tag nu af mig strumporna.
Då visste jag, att hon var utan lyte. Och liggande framför henne, kysste jag hänryckt en fot, så skön, så knubbig och mjuk, som någonsin en skald med lögn och omkostnader har gifvit sin älskade.