Maria. En bok om kärlek/15
| ← XIV. |
|
XVI. → |
XV.
Maria, min städse gifmilda källa, jag vet, hvad afundsamma människor skola säga om dig, män, hvilka slita upp sig i ett glädjelöst äktenskaps trampkvarn, kvinnor, hvilka med gnatig resignation föda sina barn i en skönhetstom, fattig äkta säng.
De skola vända förargade blickar mot en himmel, som ler åt deras dårskap, och kalla dig en lättfärdig varelse, som endast tänker på kärleksjoller och nojs.
Maria lättfärdig! Kalla förr rosen ett stinkande käril kalla näktergalen en skrikballong. Maria har aldrig hyst en lättfärdig tanke i sitt rena bröst. Hon är en förälskad flicka, för hvilken kärlek är en lika naturlig sak, som doften för rosen, som sång för näktergalen. En förälskad, men på samma gång särdeles klok och förträfflig flicka.
Hon kan både sy och sticka och brodera. Hon är kunnig i flere främmande tungomål och många förträffliga vetenskaper. Hon är till och med skicklig i matlagning.
Altså, I gode män och madamer, kan Maria med rätta kallas ett mönster för en väluppfostrad ung flicka.
Icke häller må någon tro, att vi, när vi voro tillsammans, endast tänkte på kyssar och smekningar. Vi begagnade pauserna för att dryfta de djupsinnigaste och alvarligaste frågor. Bland annat orsaken till, att de flesta kvinnor äro så odrägliga.
Härom sade min kloka Maria:
»Enligt min mening beror detta på, att kvinnorna i regeln altför mycket tänka på, att de äro kvinnor. De tro — och detta är ert fel, ni karlar, genom er underdåniga dyrkan af kvinnan, bara för att hon är kvinna — att de äro specielt benådade af naturen både med hänseende til skönhet och behag, kvickhet och älskvärdhet. De äro nära att spricka af vigtighet. Se bara på min kusin Amalie. Hon er ful som en groda, skarp som ättika, okunnig som en galosch. Icke desto mindre känner hon sig som en representant för »det täcka könet«, oändligen upphöjd till och med öfver den ståtligaste och mest behagliga mansperson. Hon fordrar på det täcka könets vägnar hyllning, och, emedan hennes kön tillika är det svaga — hon har en af de rappaste näfvar i hela konungariket Danmark — männens ridderliga beskydd och uppmärksamhet. Hon är nu ett monster, men det är många, som ej äro bättre. Ty oftast äro kvinnorna både fulare och dummare än männen. Hvem som helst, som bara vill öppna sina ögon, kan se det. Och om du visste, hvilken blygsel som griper ett rättänkande fruntimmer, när en herre reser sig upp i ett sällskap och i blomsterspråk utbringar skålen för en krets af snörda matronor och uppstoppade benrangelsfröknar, som utan att rodna hålla till godo med välfägnaden. Men äfven de riktigt vackra fruntimmerna äro outhärdliga, när de blifva besatta af kvinnovigtighetens demon. Så snart en kvinna, ung eller gammal, vacker eller ful, placerar sig på understol i anledning af den underbara omständigheten, att hon är kvinna, är det bara en sak, hon behöfver — smörj.«
När Maria, röd i kinderna af ifver, hade slutat detta föredrag, frågade jag: »Du lider altså icke af något slags vigtighet?« »Jo,« svarade hon och drog mig ned till sig, »jag är vigtig, för att du håller af mig.« Så klokt tänkte och talade Maria. Hvem vågar hädanefter att kalla henne lättfärdig?