Maria. En bok om kärlek/2
| ← I. |
|
III. → |
II.
Jag ger inte mycket för det lof, en skald skänker den kvinna, som är hans enda älskarinna. Han dömmer som en okunnig bonde, och det är all sannolikhet, att hon icke förtjänar de vackra ord, på hvilka han till hennes förmån bestjäl sitt språk. Om en man endast kände en färg, och han sade: Denna färg, den blå eller den röda eller den gula, är den yppersta af alla färger, skulle han visserligen icke döma som den blinde, men som den högst obetydligt seende. Och hade jag en älskarinna, som hölle till godo med att jag sade: Du är min första och enda, Du är den bästa i världen — då skulle jag med förakt stöta henne bort. Vore hon säker på sig själf, satte hon värde på min tillbedjan, så skulle hon säga: Tag Dig tio, tag Dig tjugo andra älskarinnor, välj bland dem, hvilka man lifligast eftersträfva, och om Du, sedan Du ägt dem, ännu kallar mig den bästa i världen, då skall jag vara stolt och lycklig.
När jag säger till Maria:
»Du är vackrare än alla andra,« då har hennes hjärta rätt att klappa af stolt lycka. Ty jag blef henne icke trogen, förrän jag visste, att jag talade sant.