Maria. En bok om kärlek/25
| ← XXIV. |
|
XXVI. → |
XXV.
Jag var fri.
Maria fans icke längre i mitt lif. Blott få dagar svunna och redan hur fjärran. Hennes namn ett främmande ljud, hennes person ett otydligt minne.
Jag var fri och världen full af vackra flickor. Hvad var det då för en villa, som hade hållet mig fången? Maria, en söt flicka som tusen andra. En nätt och bra och glad flicka, ingenting annat. Ja, nog var hon mycket kär. Men det är hvarje flicka i den man, som först väcker hennes sinnen. Jag är inte lastgammal ännu. Andra söta och glada flickor skola blifva kära i mig, om jag har behof däraf.
Gud ske lof, att jag gjorde mig fri. Det var hög tid. Ty faran hade sväfvat öfver mitt hufvud, trots all min försigtighet, det såg jag nu tydligt. Vi hade börjat att göra hvarandra sentimentala. Och när bara en liten flicka lyckats att smyga sin hand in till en mans hjärta, då må han akta sig. Handen vidrör så mjukt och så varmt, att det käns, som om man hade ett litet barn där inne.
Och hvad det går lätt. Det är inte otänkbart, att min svaghet härledde sig från något så likgiltigt och tillfälligt, som att Maria vid vårt första möte var klädd i ett tarfligt blommigt lif, på hvilket hon spillde några droppar vin. Hon såg ju så söt ut i sin illa dolda sorg öfver olyckan. Hon var nära att gråta som en liten flicka, hvilken har slagit sönder talriken ofvanpå mathämtaren och inte törs gå hem, därför att hon är rädd för sin stränga mamma. Ja, då var du sannerligen het om öronen, du vackra barn i det blommiga — — —
Nog med blommor och sentimentalt prat. Jag hade glömt Maria.