Maria. En bok om kärlek/31
| ← XXX. |
|
XXXII. → |
XXXI.
Hvarför söker jag Maria? Hvad vill jag henne?
Få henne tilbaka? Börja från början igen. Nej, visserligen icke. Den historien är slut, det fins ingen fortsättning.
Jag vill ingenting utom det enda: se henne; veta, om hon lefver. Bara jag har fått växla två ord med henne, är min önskan uppfyld. Då har min själ fått fred. Men denna grafvens tystnad, detta dödens mörker, som lagt sig mellan henne och mig, det pinar mig och eggar mig. Jag måste hafva besked.
Hvarför har hon också icke skrifvit? Den stygga, elaka flickan. Har hon gjort det af beräkning, så ve henne. Hon skall icke dö i synden. Jag skall hämnas, jag skall uppfinna den värsta tortyr. Hvilken vällust att se hennes smala kropp skaka af fasa, se hennes bedjande ögon och icke känna något medlidande. Ja, pina dig Maria. Men sedan hölja dig med kyssar, hålla dig skälfvande i mina armar och med ömma ord smeka ångesten bort ur din själ.
Eller har hon glömt mig? Omöjligt. Så snart glömmer ingen flicka, som är kär. Och Maria glömmer aldrig. Har hon icke bundit sig vid mig med olösliga band? Har jag icke fäst hennes sinnen, hvarje hennes tanke med ed, att min är hon, min till sin sista timma, min, när och hvar jag vill?
Så skrif då till henne! Låt henne höra sin herre kalla, och hon skall komma.
Nej och åter nej. Hvad skulle jag med henne att göra, om hon kom? Jag vill henne ju intet.
Intet, intet.
Men hvarför då detta grubbel? Bort därmed. Låt dödt vara dödt. Sätt en ros på grafven. Och glöm.