Maria. En bok om kärlek/30
| ← XXIX. |
|
XXXI. → |
XXX.
Hvarje förmiddag drifver en underlig oro mig ut. Utan mål ströfvar jag omkring i staden, gata opp och gata ned. Jag uppsöker med förkärlek de gator, där unga damer promenera och göra sina inköp.
Fast jag icke har något mål, har jag altid brådtom, som om jag vore rädd att komma för sent. Saken är den, att jag icke vill tala med någon, icke uppehållas af en vän, som gör mig sällskap. Jag vill vara ensam.
Jag spanar rundt omkring i mängden, men jag känner ingen. Ofta öfverraskar jag mig själf med att hafva stirrat bekanta fruntimmer midt i ansigtet utan att hälsa. Jag ränner som en hund, hvilken kommit bort från sin herre. Än kilar den muntert i väg, när den tror sig hafva funnit hans spår, än springer den rådvill med sänkt nos fram och tillbaka.
När jag på afstånd ser en lång, smärt flickas boaomvirade nacke, far den onde i mig. Jag rusar i väg med knuffar till höger och venster, till dess jag utmattad hunnit opp henne och upptäckt mitt misstag. En dag följde jag i fullt språng en droska långt bort i en förstad för att se en vissnad gammal mö stiga ur. Det var en blå rägnkappa, som hade narrat mig.
Hvarje dag, när jag trött och besviken går hem, fattar jag det beslutet, att nu skall det vara slut. Men nästa morgon har jag åter oron i kroppen, och jag skyndar ut, som om jag vore rädd att komma för sent.