Maria. En bok om kärlek/41
| ← XL. |
|
XLII. → |
XLI.
På min äng betar en hvit hind. Hon är den tamaste och vackraste hind i hela skogen. Hon äter ur min hand, och så fort hon hör min röst, kommer hon springande.
Det fins många andra hindar, hvilka kretsa kring min äng. Jag lockar dem in och bjuder dem att beta. Men de vädra den hvita hindens spår, de känna sig icke trygga. Och så fort jag i skogsbrynet skönjer min hvita hind med lyssnande öron och spejande ögon, jagar jag dem alla bort.
Min äng tillhör den hvita hinden, och hon tillhör mig. Hon är min lust och min fröjd. Hon äter ur min hand och följer min minsta vink.
Min hvita hind! Låt den fritt få leka i skog och på främmande ängar. Men kommer en jägare och vill fånga henne, kommer en jägare och vill taga henne från min äng och sätta henne i sin och låta henne äta ur sin hand — då, min hvita hind, skall jag visa, att du är min, och jag skall rycka dig ur hans snara, för hvarje gång han tror, att nu har han dig.