Maria. En bok om kärlek/40
| ← XXXIX. |
|
XLI. → |
XL.
Till en början hyste jag endast de välvilligaste känslor för Marias friare. Han förolämpade mig icke. Han skulle en gång hafva Maria. Ja. Men tills vidare hade jag henne; och när det en gång var slut mellan oss — så i Herrans namn! Hon skulle få min välsignelse på köpet.
Men det hände sig, att fabrikörens själ förvirrades af storhetens dämon, och att han ville visa sin makt öfver Maria. Han, som borde hafva intagit en blygsamt afvaktande hållning, började uppträda som hennes rättmätiga herre.
Han vakade svartsjukt öfver hennes göranden och låtanden, han vågade till och med att utspionera henne, och han kom fram med förblommerade anspelningar och hotelser, hvilka hon uppfattade som, att han anade hennes förhållande till mig.
Det lyckades honom verkligen att förvirra och förskräcka Maria. En dag förklarade hon, att hon icke vågade besöka mig längre. Hon fruktade för fabrikören, hvilken var känd som en våldsam natur.
Då var min långmodighet till ända, och jag talade till Maria som en bedröfvad och förtörnad profet till ett affälligt folk.
Hvem — sade jag — är din herre, han eller jag? Hvem har gjort dig lyckligare än någon annan flicka på jorden? Hvem har fört dig in i kärlekens förlofvade land? Maria, Maria, vänder du dig trolöst bort ifrån mig, förgätande alla mina välgärningar? Men detta vill jag förkunna för dig: ringaktar du den ed, du har svurit mig, jag, som är din herre, hvilken du tillhör, och hvilkens hand du icke kan undkomma, jag förbannar dig och jagar dig bort från mitt hus. Och min förbannelses gissel skall vara öfver dig alla dagar. Gå nu, om du vill. Välj mellan fabrikören och mig.
När Maria förnam min rättmätiga vrede, grät hon bitterligen, förebrådde sig sin egen svaghet och anropade mig att icke förskjuta henne.
Och jag tillgaf Maria och förde henne med stora hedersbetygelser til mitt läger. Men mitt hjärta svor skoningslös hämd öfver den förmätne friaren.