Maria. En bok om kärlek/5
← IV. |
|
VI. → |
V.
Marias fina klädning från vår första bekantskaps tid. Aldrig glömmer jag den klädningen.
Det kom en tid, då Maria hade många vackra och dyra klädningar. Men i ingen har hon varit så intagande som i den, hvilken då var hennes enda fina. En kjol med ett ljust blommigt bluslif, som såg ut som siden, men inte var det, rynkadt öfver bröstet och slutande tätt till vid halsen med en liten förgyld barnbrosch.
En riktig liten söndagsflicka i sin anspråklösa ståt, som röjde hennes kvinliga ärelystnad och en moderlig ekonomi. Det blommiga lifvet så nätt och förståndigt, och hvad hon var rädd för att fläcka ned det sedan. Och när olyckan ändå skedde, hvilken ifver hon utvecklade för att få bort de stygga vinfläckarna, och hur hon samtidigt spelade likgiltig, som om hon hemma hade fullt upp af mycket, mycket dyrbarare klädningar.
Du lilla flickaktiga stordam, du söta påtagliga hycklerska, som, medan du gned och gned på fläckarna, oupphörligt försäkrade, att det gjorde minsann ingenting med »den gamla klädningen«.
»Den gamla klädningen«, din enda fina klädning — mina ögon fuktas, när jag tänkar på den. Genom det tunna blommiga lifvet har jag första gången inandats doften af din jungfruliga kropp, första gången känt ditt hjärtas oroliga slag.