Maria. En bok om kärlek/55
| ← LIV. |
|
LVI. → |
LV.
Ty imorgon, hvem vet då, om det förtrollade slottet ännu står kvar? Idag är denna kvinna ditt alt, du tycker, att utan henne har lifvet icke något värde. Du vill strida och döda för att få behålla henne. Alt ljus, all glans, all härlighet och skönhet ser du samlad i hennes person. Hon är din sol. Blir den släckt, i samma nu sluter sig natten omkring dig.
Men igår, tänk på igår. Hvad var hon dig då? Ett muntert tidsfördrif. En vacker älskarinna, vackrare och kärare kanske än de andra. Men dock blott ett skämt, ett ögonblicks lust, en flyktande sommar.
Om någon då hade sagt till dig: Den kvinna, för hvilken du vill offra ditt lif — så skulle du hafva skrattat honom midt i ansigtet, du hade svurit den mest karlavulna ed på, att ingen tanke var mera fjärran från din själ.
Var hon icke lika vacker och eftersträfvansvärd då, lika god och lika förälskad?
Säkerligen. Hon är den samma. Men din uppfattning af henne är förändrad. Guld är guld och har alla dagar varit vackert att se på. Men först när man gaf guldet stämpel som pängar, fick det sitt höga värde. Och väljer man en dag en annan metall till pengar, så sjunker guldet åter igen ned till att endast vara en ögonfägnad.
Idag har du stämplat Maria som lifvets A och O. Men vågar du lita på, att du imorgon icke värderar henne, som du värderade henne igår: ett muntert tidsfördrif, ett ögonblicks lust, en flyktande sommar?
Hvar är det säkra beviset?