Sida:Maria - en bok om kärlek.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
141

Om någon då hade sagt till dig: Den kvinna, för hvilken du vill offra ditt lif — så skulle du hafva skrattat honom midt i ansigtet, du hade svurit den mest karlavulna ed på, att ingen tanke var mera fjärran från din själ.

Var hon icke lika vacker och eftersträfvansvärd då, lika god och lika förälskad?

Säkerligen. Hon är den samma. Men din uppfattning af henne är förändrad. Guld är guld och har alla dagar varit vackert att se på. Men först när man gaf guldet stämpel som pängar, fick det sitt höga värde. Och väljer man en dag en annan metall till pengar, så sjunker guldet åter igen ned till att endast vara en ögonfägnad.

Idag har du stämplat Maria som lifvets A och O. Men vågar du lita på, att du imorgon icke värderar henne, som du värderade henne igår: ett muntert tidsfördrif, ett ögonblicks lust, en flyktande sommar?

Hvar är det säkra beviset?