Maria. En bok om kärlek/7
| ← VI. |
|
VIII. → |
VII.
Nästan för tåligt väntade trädgårdsmästaren.
Det kom ett ögonblick, då Maria högt rodnande, men med en glimt af Evahån ryckte mig i ärmen och sade: »Är du dum?«
.... Kvinnor inbilla sig, att män beundra och värdera de konster, med hvilka de ända till det sista häfda sig själfva som förförda. Dessa konster böra användas sparsamt emot vuxna och erfarna män. De kunna göra åsyftad imponerande värkan på de manliga mör, hvilka känna sig som förbrytare, när en kvinna lägger sig i deras armar. Men for oss andra kommer det ett ögonblick, då konsterna, städse sig lika, fresta till brutala ord eller handlingar. Hvilket förtager tilldragelsen mycket af dess skönhet och högtidlighet och för ifrågavarande fröken skämmer lifvets angenämaste minne.
Maria, du den finast förstående af kvinnor, jag prisar och tackar dig, att du förskonade mig från alla konster, från rått pryderi, hvilket utsmyckas som blygsamhet, för hysterisk ångest och hycklande gråt.