Maria. En bok om kärlek/9
| ← VIII. |
|
X. → |
IX.
Maria var min.
Men jag var icke hennes, eller trodde mig icke vara det. Hon trodde det ej häller. Hon trodde mig inte längre än till tänderna.
Jag vet, hvad hon trodde. Hon sade mig det ofta, och jag bestred det icke, ty aldrig var hon mera bedårande. Svartsjuk ända ut i fingerspetsarna, men på samma gång så klok, så förståndig, gick in på alt och kom mig städse till mötes. Hon trodde, jag hade tio älskarinnor om dagen.
Ni sötaste små flickor, till hvilka orimliga öfverdrifter gör ni er icke skyldiga i er tillit till den manliga förmågan. Det beror på, att ni inte kan er multiplikationstabel. Fantasien skenar af med er. Maria utgjorde i detta hänseende icke något undantag.
Af veckans sju dagar kom hon till mig minst de sex och fann mig aldrig sofvande på min post. Och ändå försäkrade hon mig med det mest smickrande alvar, att jag — det visste hela staden för rästen — hade älskarinnor i dussintal.
Naturligtvis bedrog jag Maria.
Dock var jag hennes långt mera, än hon trodde, än jag trodde.
För att inte tala om »hela staden«.