Markis Chevelli

Från boken Där ute. Skisser..

Första gången jag såg Chevelli var i gamla kafé Wosslick. Han satt längst in i hörnet bredvid trappan, som leder upp till biljardrummet, mittemot den lilla ungerska stråkorkestern. Någon presenterade mig och han började genast:

—Aha, och han upprepade mitt namn, låt mig se, stockholmare eller göteborgare? Släkt till häradshövdingen — jaså, från Stockholm. Nåå, hur trivs ni här? Trist stad, inte sant? Ja visst — gräsligt, horribelt, men — tja — ni förstår och jag, tänk er mig: jag som har ägt miljoner!

Jag betraktade mannen. Han såg ut att vara femtio år — i själva verket var han ej fyllda fyrtio. Det var något av Mefisto i typen. De spetsiga mustascherna och det likaledes spetsiga hakskägget hade grånat, men det kortklippta håret var ännu svart. Dragen voro härjade, blicken matt, hållningen en elegant roués. Klädseln var vårdad och de smala fingrarna tryckte oupphörligt nervöst en monokel i högra ögonvrån.

— Ja, sade jag, för att säga något, lyckan kommer, lyckan går...

— Vad, avbröt han skarpt och rynkade ögonbrynen, med mig är det ingen fara. Jag har mitt kontor I Masonic Temple — förtjänar kolossalt, förra veckan tusen dollars — kom upp och hälsa på mig — kanske jag kan vara er till nytta, jag känner alla människor, vill ni ha en introduktion till Armour eller Leiter eller Marshall Field så säg bara ifrån. I går hade professor Mills vid Columbian University frukost för mig på Auditorium Hotel — han vill nödvändigt att jag skall föreläsa där. Var så god! — och han räckte mig ett visitkort.

På kortet stod i fin petit: Markis Chevelli.

När vi efter en timme — under vilken tid Chevelli berättat de mest häpnadsväckande Münchauseniader — bröto upp, drog han mig några steg åt sidan.

— Ah, viskade han med sitt charmanta småleende, ni kunde väl inte händelsevis obligera mig med en tiodollar — så inte, nå, fem — en då, en dollar — merci, merci, vi ses igen —

Och jag såg honom i hans korta, ljusa överrock, chapeauclaquen ned i pannan och mödosamt stödd på sin käpp försvinna i Chicagos regndimma.

*

Om Chevelli varit en vanlig skrävliga hade intresset för honom snart läppars, men nu var han en mystär. Jag visste snart hans förhistoria: son till en rik apotekare i Göteborg, tidigt i besittning av ansenliga summor pengar, hade han flackat jorden runt och i Ryssland ingått ett mystiskt äktenskap med en bildskön dam. Det gick flott till i Paris och andra städer och en miljon hade snart gått upp i rök. Så blev det skilsmässa och slutligen hade Chevelli hamnat i Chicago. Men han hörde ej till de problematiska existenser, som ströko omkring Chicago avenue, trasiga och visky-stinkande, skroderande om bättre dagar och svunna, glada student- och Stockholmsminnen. Alltid elegant, alltid i gott sällskap, visserligen nästan alltid lånande penningar, men ock stundom en generös värd vid små fester, var Chevelli för mig en gåta. Vad gjorde han — vad levde han av? Engång voro jag och ett par vänner inbjudna till en liten middag hos honom. Han bodde vid trettionde gatan på Michigan avenue — således i stadens bästa kvarter. En våning på fyra rum och kök, allt modernt och komfortabelt. Middagen utmärkt och — vad som i Amerika var märkvärdigare — vinerna ypperliga. Men bäst av allt var dock Chevellis konversation. Jag anför som exempel:

—Jo, ser ni, åttiotvå låg jag i Rio — Brasilien — för min hälsas skull. Hade nyss kommit från Konstantinopel där jag tillhört ambassaden. Nåväl, mina herrar, de eldiga brasilianskorna ha ett egendomligt sätt att uttrycka sin beundran för en nordbo. Jag sitter en dag och äter middag hos en diplomat — mittemot mig sitter en bedårande skön kvinna!

Plötsligt sparkar hon mig på benet — under bordet förstås — detta betyder: jag älskar dig! Jag var ännu ej van vid denna sorts kärleksförklaring och sparka tillbaka kunde jag naturligtvis inte så jag höll mig lugn. Då — tänk er min situation mina herrar — tar hon av sig skon och räcker mig — under bordet förstås — det betyder: vänta på mig i trädgården ... Ja, jag har skon ännu, som minne.

Att hålla god min — vilket var nödvändigt — när Chevelli fantiserade var ej lätt. Blev det för starkt avbröt man med en fråga. Här inflickade någon:

—Ja, men skon — hur bar hon sig åt utan sko?

Vartill Chevelli ögonblickligen svarade, som om det varit den naturligaste sak i världen:

— Hon satte naturligtvis på sig en annan sko.

Emellertid, fortfor Chevelli, stannade jag två månader i Rio. Jag vill ej trötta er med att berätta alla de galanta äventyr — stundom livsfarliga — jag där upplevde. Låt mig endast i korthet relatera det sista, kanske det märkligaste. Jag skulle resa. Inga böner hjälpte, jag slet mig lös ur ljuva trolska ... tja:, nog sagt, en morgon står jag på däcket av det fartyg, som skulle föra mig bort. Jag märker en stor järnbeslagen kista med mitt namn på. Den är ej min. Jag frågar kaptenen. Han småler. En överraskning, säger han, men den får ej öppnas, på hedersord, förrän vi kommit ur hamn. Avskedstagandet är slut. Vi äro ute till havs. Jag öppnar kistan. Kaptenen sticker en biljett i min hand. Jag läser: Till Chevelli från Rios damer! Stum av förvåning slår jag upp locket och — tänk er min häpnad mina herrar — kistan är till brädden fylld med guldmynt! Ja, ni förstår — skål mina herrar!

*

Chevellis historier, i själva verket en fantastisk blandning av sanning och lögn, skulle kunna fylla en bok. Den charm, de ägde, berodde emellertid till en stor del på berättarens orubbliga allvar och hans lediga framställning. Stundom har jag tänkt att han själv trodde på vad han serverade oss. Han var alltid mycket noga med vissa fakta såsom data, namn på personer o. s. v. Ibland har jag kontrollerat hans uppgifter och alltid funnit dem korrekta i huvudsak. Sen tillkom den konstnärliga utsmyckningen och det var här Chevellis fantasi fick jättevingar.

En höst mötte jag honom på Dearborn street. Välklädd och juste som vanligt. Fransk livlig hälsning. — Ah, gamle vän, gratulera mig, skriker han mitt i det brådskande vimlet och gestikulerar med bägge armarna, jag har blivit doktor, visst katten, här skall du få se. Och han drar mig uppför en trappa in i ett litet kyffe till kontor. Och han talar och talar och slår med käppen i pulpeten för att ge eftertryck åt sina ord.

—De bästa kunder, mrs Potter Palmer, et cetera, häpnadsväckande inkomster, tillåter du jag ger din fru en liten present? Ett litet diamantsmycke — ah, bara en bagatell!

Den »affär» han verkligen innehade var en s. k. »patentmedicinagentur», som bekant en av Amerikas värst (och bäst) florerade humbugsgeschäft.

Jag frågar honom varför han ej gifter sig och får till svar:

—Är du gälen — jag som har varit gift med en prinsessa.

Men smycket hördes naturligtvis aldrig av.

*

Chevelli dväljs fortfarande i Chicago. Där dör han engång — kanske på ett hospital, kanske i ett palats. Om den staden får tillämpas elevatorpojkens anmärkning: det går upp och ned här i livet.

Men en av »markisens» historier har jag antecknat. Chevelli själv kallade den »sin stora spökhistoria». Jag har sökt bibehålla originalberättarens egen stil och anför den som ett bevis på min originelle landsmans såväl fantasi som berättarförmåga.

*

Chevelli hade givit en av sina små lördagsmiddagar, vilka han blygsamt benämnde »saturday-repasts». Vi voro sex goda vänner, som äntligen hade hunnit till kaffet och cigarrerna och samtalet, som vid desserten hade stigit till en oroväckande, larmande höjd, hade nu som vanligt plötsligt råkat in på stiltjeområde. Placerade i mindre graciösa, men desto mer ogenerat bekväma ställningar förföll sällskapet under inflytandet av havannor i ett dåsigt »matsmältningsslapphetstill-stånd», som visserligen ej talade högt för dess sprudlande intelligens, men så mycket mer framhöll den heder man gjort värdens middag. Det behövdes något lika andligt rafflande som det i regnbågens färger skiftande likörstället, avsett för lekamlig uppiggelse, för att återställa den alltmer sömnigt nickande konversationen. Uppslaget kom genom att någon råkade nämna ordet spiritism. En herre i New York hade enligt sensationstidningen »The World» en natt fått se sin avlidna farmor och denna förträffliga dam hade otrevligt nog (eller hyggligt nog — hur man nu vill ta det) meddelat sin käre sonson att han skulle dö inom åtta dagar. Sonsonen, som emellertid var ett barn av sin tid och därtill praktisk amerikan, tog för säkerhetens skull en högre livassurans och sökte därpå — mera en passant — dessutom läkarhjälp. Vilket allt den oegennyttiga tidningen meddelade sina läsare. Och så pratade vi spiritism och kvicknade till så småningom. Chevelli hörde tyst på en stund, men sen alla sagt sin mening blev det hans tur.

— Mina herrar, sade Chevelli, låt oss ej tala om spiritism i detta rysliga land. Lika gärna kunde jag föreslå ett parti ecarté i stället för poker i »Miljonärernas klubb» — jag blev mot min vilja invald där häromdagen — eller ett glas curaçao triple sec i stället för visky vid närmaste hotells bar. (Apropå likör, försök den här gröna chartreusen — äkta, eh? — skål!) Jag menar nu ej humbugsspiritism, den finns här nog, utan vad jag menar med spiritism, det högre, det ofattliga, tankens, hjärnans, det ideellt spirituellas flykt — tja, ni förstår!

Men, det låter märkvärdigt, jag har dock engång upplevat en händelse i denna barbariska världsdel, som ställer mina europeiska erfarenheter delvis i skuggan. Så rotfäst är denna erfarenhet i mitt minne och så egendomlig tillika att det vore nästan ett brott att alldeles begrava den i tystnadens glömska. Jag vill därför här i vår lilla vänkrets återgiva den så noggrant och sanningsenligt som jag vågar påstå endast jag kan.

Jo, efter det jag hade varit här ungefär ett år — och därunder dumt nog tillbakavisat ett särdeles smickrande erbjudande från Washington — gjorde jag händelsevis bekantskap med unge Vanderwelt, son till bankiren. En hygglig, bildad, i allo sympatisk ung man. Hade studerat i Tyskland och länge vistats i Paris. Jag hoppar över detaljerna av vår första bekantskap och börjar direkt med den afton, som sen så inpräglat sig i min hågkomst.

Det var en senhöstkväll, ruskig och blåsig. Regnet vischade kring knutarna på de skyhöga husen på State street och vinden tjöt längs Palmer House' briljant upplysta fasad, jag kom från ett bolagssammanträde — jag glömde nämna att jag för tillfället var intresserad i ett nytt järnvägsföretag — och frusen och uttröttad beslöt jag att liva upp mig med en »cocktail» innan jag tog en »cab» hem. Jag gick in i Palmer House och mötte helt oförhappandes min vän Vanderwelt.

Snart sutto vi vid ett välförsett litet bord i ett trevligt hörn i herrkaféet och innan vi visste ordet av hade klockan blivit ett. Jag önskar beställa min »cab», men Vanderwelt har en fix idé: Jag måste begagna hans vagn, följa med honom hem, hans hus står till min disposition. Inga invändningar, inga om eller men — det är en förolämpning om jag ej antar hans erbjudande. Märkande att den sista »cocktailen» stigit min unge vän åt huvudet accepterar jag hans förslag för att undvika tidsspillan. Och så rulla vi i väg i hans bekväma ekipage genom drypande svarta gator.

Vagnens jämna vaggning över den våta asfalten lullade Vanderwelt till sömns. Jag satt tyst och rökte min »Henry Clay» och funderade över var Malcolm

—John Malcolm äro min väns förnamn — egentligen bodde. Vi hade alltid träffats på klubbar och restauranger, i klädloger eller vid kapplöpningar, men jag hade aldrig trots inbjudningar besökt honom i hans hem. Jag hade emellertid en dunkel aning om att han bodde hos sin far, »guvernören», plägade han säga, och att dennes palats låg långt ute i sydligaste delen av staden samt vid stranden av Michigansjön.

Vagnen svängde ett par gånger, då och då hörde jag Illinois Centraltågens visslingar eller vindens sus i bulevardens trädkronor, men det strilande regnet immade vagnsfönstrens rutor och allt jag kunde se var här och där fantastiska ljuspunkter, som snabbt gledo förbi. Så hörde jag äntligen det dovt rullande vågsvallet och bruset av böljor, som brötos mot sten-kajen och visste att vi följde stranden. Vagnen svänger, sanden knastrar och gnisslar under hjulen — vi stanna, vi äro slutligen framme. Malcolm vaknar och i nästa minut har en betjänt tagit hand om oss i en praktfull förstuga. En butelj champagne tömmes och ett parti spelas i biljardrummet och så ursäktar sig Vanderwelt. Jag själv är trött och följer med tillfredsställelse en tjänare, som visar vägen uppför ett par breda mahognytrappor.

Mitt logis består av ett stort rum med alkov och i alkoven leder till höger en dörr in till ett litet badrum. Betjänten utpekar detta samt anmärker: »Brandy och sodavatten finns i den lilla byfféen, här är rökbordet — där bokskåpet!» Och han tillägger, liksom urskuldande: »Vi ha emellertid ej elektrisk ledning i huset, gamle herrn tål ej moderna uppfinningar, när unge herrn vill telefonera går han ned till kusken i stallbyggnaden. Så elektriskt ljus eller ringledning finnes ej — men den här klocksträngen leder in till James ifall det skulle vara något.» Han går och jag är ensam i det komfortabla och ytterst smakfullt möblerade gästrummet. Allt verkar väl ombonat, rikt och solitt. Regnet hörs ej, icke ens vinden, mattorna äro mjuka, stolarna djupa och idealiskt bekväma, färgerna dämpade, en behaglig värme fyller rummet. Jag släcker de två lamporna på kaminfrisen, tänder en sista cigarrett och börjar långsamt kläda av mig.

Mina herrar, intill denna stund hade jag ej tänkt på något särskilt. Jag smågnolade en bit ur »Aladdin», smuttade på min »brandy and soda», gjorde rökringar och drog makligt av mig rocken. Då flög en gammal dum idé genom min hjärna, en idé vilken jag som urkosmopolit och obotlig kringflackare alltid betraktat som gammalt skrock: att räkna fönsterrutorna innan jag lade mig! Det var ej min mening att göra det, jag smålog åt den plötsliga ingivelsen, men jag vände mig ofrivilligt om och betraktade ytterväggen. Och det är här jag vill framhålla vad man kallar idéassociation och dess egendomliga förbindelser och verkningar. Jag smålog, säger jag, åt detta skrock, tanken på skrock kom mig att tänka på en spökhistoria, jag som barn hört på Gunnebo, denna åter förde tanken på Maupassants intressanta och hemska lilla novell »Horla», som jag nyligen läst — och innan jag visste ordet av överraskade jag mig själv med att gå och låsa dörren till mitt rum samt omsorgsfullt lysa i badrummet för att se om någon fanns där! Jag medger att jag är nervös, men jag tyckte själv detta var löjligt och slängde förargad bort cigarretten samt kröp i sängen. En härlig säng! Stor nog för tio och fjädrar som gungande moln. Skål!

Nu är det så att jag aldrig vänjt mig vid nattlampa — utom i partikuliära fall. Jag kan ej somna vid ljussken, men den gången låg jag en lång stund och bligade i taket som en idiot, innan jag kunde förmå mig släcka lampan på nattduksbordet bredvid mig. Jag inbillade mig att jag ej var ensam i rummet, en förryckt tanke, som gjorde mig både arg och' rädd. För mycket cocktailar, tänkte jag och blåste ut lampan sen jag likväl först noga eftersett var tändstickorna stodo. Så låg jag där en stund och fantiserade om att något skulle inträffa, måste inträffa... tills jag slutligen nästan domnat av i den första slummerns behagliga sensation då — ja, då hörde jag plötsligt en skallande röst, som skrek till: Chevelli!

Man brukar tala om »hårresande»^ »blodet isas» och »stel av fasa», men vet ni mina herrar, jag var som ett levande lik! Jag blev så hiskligt rädd att jag trodde hjärtat stannade. Jag kunde ej röra en lem, jag bara låg där i mörkret med vidöppna ögon och kallsvetten brytande fram på pannan. Vad i herrans namn skulle hända härnäst?

Så småningom lugnar jag mig. Jag försöker resonera bort det hela som en dröm, en nattmara. Jag lyckas och är nästan färdig att åter dåsa av då plötsligt ånyo mitt namn, nu upprepat tre gånger, skallar mot mig med förfärlig röst från rummets ogenomträngliga mörker: Chevelli! Chevelli! Chevelli!

Att jag inte dog rakt på fläcken begriper jag inte. Men i ett nu får jag liv. Med skälvande händer trevar jag efter tändstickorna och lyckas genom ett underverk tända lampan. Därpå drar jag som en vansinnig i klocksträngen och uppger på samma gång ett rop eller rättare tjut, så förfärligt att det i mina öron till och med överträffade den hemska, mystiska stämma jag nyss hört.

Verkan av detta dubbla livsteckensbevis var ögonblicklig, så ögonblicklig till och med att jag fick en ny nervskakning. Någon bultade nämligen som en besatt på min dörr. Jag öppnar och ser en vit skepnad (jag trodde i första häpenheten det var en ande), som genast kliver rakt in.

— Vad fan är det för liv herrn håller här mitt i natten — och vem är herrn egentligen? frågar denna skepnad, oförskämt amerikanskt.

— Svär inte så förbannat, säger jag (antagande det är James, jag talar med), här försiggå ta mig den och den allvarsamma ting, som ej tåla profanering. Har ett brott blivit begånget i detta fördömda hus?

— Drucken — eller tokig — eller båda delarna, mumlar den gamle drummeln.

— Människa, skriker jag utom mig, men han avbryter:

—Ser ni någonting?

— Skräm inte slag på mig, får jag fram, hittills har jag endast hört dem (menande andarna), men jag väntar få se dem när som helst.

— Dille, viskar den satans karlen och går baklänges ut, tar hastigt ur nyckeln, smäller igen dörren och låser den utifrån i dubbla slag.

Jag var fången i spökrummet!

Jag erkänner att jag nu bar mig barnsligt åt. Men tänk på uppskakningen mina herrar! Jag tände nämligen allt, som kunde tändas — lampor, ljus och gaslågor. Även i det lilla badrummet tände jag gasen och lät dörren stå öppen, jag tyckte det såg kusligt ut när den var igen. Så såg jag på klockan — endast tre, ännu flera timmar till dagningen.

Jag drog på mig byxorna, trädde fötterna i ett par tofflor och satte mig i en länstol. Så tog jag mig en försvarlig konjak — utan sodavatten — och försökte tänka sansat. Först tänkte jag på den sabla betjänten — men han skulle nog få sin beskärda del på morgonen. Så tänkte jag på Malcolm — kunde den spjuvern ha spelat mig något spratt? Eller kanske betjänten den slyngeln? Eller — ??? Jag tog mig en ny konjak.

Jag satt där och reflekterade en stund och då och då, det medger jag, drack jag en konjak. Till slut föll det mig in att öppna ett fönster. Det regnade fortfarande. Jag hörde dånet från Michigans böljor och det egendomliga sugande ljudet med sitt åtföljande »smack», »smack», som uppstod när vågorna drogos tillbaka mellan kajpålverket. Men jag kunde ingenting se. En fyr blänkte med automatisk noggrannhet någonstans i det becksvarta mörkret, det var allt. Vinden blåste in och kommo ljuslågorna att fladdra — det såg otäckt ut och jag stängde fönstret.

Nå, för att göra en lång historia kort, hur jag smuttade och tutade föll jag till sist i sömn i länstolen. Och tag er nu en chartreuse, mina herrar, för nu börjar det på allvar. Skål!

Jag vaknade vid en förnimmelse av att någon liksom höll på att strypa mig. Alla lampor och ljus voro släckta — endast i badrummet brann gasen nedskruvad. Detta åstadkom en svag belysning över alkoven, men där jag satt var allt djupaste skugga. En fasa, för vilken jag saknar ett beskrivande epitet, grep mig. Liksom hypnotiserad stirrade jag mot alkoven.

Då — jag känner till och med nu en rysning längs ryggen — ser jag en förfärlig gestalt, sakta smyga sig ut ur badrummet.

Ni förstår, han smög sig ut, nedhukad, som ett djur, med kattlika rörelser — först såg jag en hand, en arm, en axel, småningom hela den hemska figuren, en demons, en vampyrs figur. Han smyger längs alkovens högra vägg, jag ser hans ansikte — något gräsligare har jag aldrig skådat: grönblekt med vanställda anletsdrag och gnistrande ögon ...

Han stannar vid min säng — hans fingrar, långa och kloliknande, treva på huvudgärden. De finna ej vad de söka och — milda himlar! — så vänder han sig utåt rummet. Ser han mig? Vad skall ske nu?

På engång rätar han upp sig. Det är en jättegestalt — minst tre meter hög. Jag sitter fortfarande förlamad, jag förstår att min sista stund är kommen. Jag tror att jag försökte mumla eller rättare tänka en bön. Den avgrundsande, jag ser framför mig, höjer plötsligt sina armar — en stor yxa, en "bila, glänser i hans knutna nävar, med ett hest, rosslande läte tar han ett språng emot mig... och jag svimmade!

Jag ber er, mina herrar, att ej här nu komma med så kallade »förnuftsskäl» och »naturliga förklaringar», ty jag har genomgått alla invändningar och gendrivit var och en. Således ber jag få slippa höra att betjänten under min sömn öppnat dörren och släckt lamporna samt sen, för att ej väcka mig, tyst smugit sig ut eller prat om överretad inbillning och dylikt. Eller att jag drömt det hela, eller hallucinationer eller, kort och gott, vad som helst. Och några insinuationer visavi konjaksbuteljen kunna naturligtvis ej ifråga-komma, lika litet som min sanningsenlighet kan ifrågasättas.

Emellertid vill jag gärna relatera slutet och en och annan upplysande biomständighet.

När jag vaknade ur min svimning låg jag på golvet bredvid den sönderslagna brandyflaskan. Den betjänt, som på natten följt mig upp, baddade mitt huvud med kallt vatten, men sade ingenting. Jag försökte samla mina förvirrade tankar och konstaterade att jag hade en olidlig huvudvärk. Dagsljuset strömmade in genom de öppna fönstren, en frisk bris svalkade min brännande panna. Mina ögon värkte och min strupe var torr. Regnet hade upphört, men himlen var fortfarande mulen och grå.

Jag mindes så småningom allt, men vågade ej göra några anspelningar på nattens hemska tilldragelser, dock sade jag med svag röst till betjänten:

— Min börs för en flaska appollinaris — kall — och en citron och — och — kanske en liten droppe visky!

Han gick och jag såg mig i spegeln, mitt hår var verkligen ej gråare än förut — endast litet tilltovat. Jag gjorde en hastig toalett och välsignade min betjänt, som kom tillbaka med förfriskningar, den hederlige gossen hade också på en bricka medfört ett halvt dussin »Blue Point»-ostron och rysk kaviar — det är ej ofta man finner så raffinerat omtänksamma tjänare.

Vid frukosten träffade jag Malcolm. Han visste ej vad han skulle tänka om mitt äventyr. Men han upplyste mig om en sak, som på mig verkade tämligen obehagligt. Den person, jag tagit för »James», var i själva verket ingen mer eller mindre än pappa själv, »guvernören», gamle bankir Vanderwelt! Jag har visserligen senare varit i tillfälle att reparera mitt anseende i gubbens ögon, men det var ju otrevligt i alla fall. Emellertid har jag aldrig fått någon tillfredsställande förklaring på min nattliga syn, vilken således måste hänföras till det underbaras område. Jaa — dra ej på mun, jag menar vad jag säger: det underbaras område.

Men en förmögenhet skulle icke kunna förmå mig att ånyo sova i Malcolms gästrum. — I botten mina herrar!