Bullock
← Markis Chevelli |
|
Ett avsked → |
Från boken Där ute. Skisser.. |
Första gången, jag såg Bullock, satt han i en stor banks moderna lokal bakom slipade glasrutor, blänkande mässingsgaller och polerade mahognydiskar. Han skrev i stora, vackert inbundna böcker och räknade ovikta, långa, gröna sedlar i buntar och blanka silverpengar i rullar. Det elektriska ljuset från ett helt knippe små lampor i druvklasfason på en marmorpelare föll över hans svarta hår och hans höga, vita krage. Det välstärkta skjortbröstet och manschetterna buro sista modets fina, blå ränder och i den omsorgsfullt knutna halsduken i skottskt mönster glänste en liten diamant. Och han satt där lugnt och säkert, förnämt förbindlig, ett stereotypt leende över det vackra, nyrakade ansiktet medan de smala, välskötta händerna vant sorterade frasande sedlar, klingande mynt. Då och då kastade han en halvt gäckande blick över den i kö vid kassafönstren otåligt väntande människohopen. Ha, sade denna blick, smidig och smart som jag är kommer jag nog långt i denna bank, i detta land, i detta tidevarv. Fast min lön ej är stor — ännu — är min cheviotkostym från King, the tailor och det tog mig en halvtimme i morse att putsa mina naglar. Dock, ni väntande knoddhop på andra sidan galler och disk, dräkten är ofta intäkten och här kanske sitter en blivande bankdirektör...
Det var sent en afton jag kom ned till Engels livligt frekventerade varietélokal. Huset var väl fyllt och stämningen hög. Ända ut på gatan hördes orkesterns starkare ackompanjemang till refränger, i vilka publiken stämde in, och därpå dånade applådsalvor. En sky av tobaksrök mötte mig redan i parkettgången och från läktarna hördes fruntimmersskratt och korksmällar.
Där satt vid främsta bordet ett halvt dussin unga män i frackar och höga hattar. De hade små buketter i knapphålen, guldkryckade käppar och fingrarna blixtrade av ädelstensprydda ringar. Till skillnad från övriga gäster, som förtärde den traditionella viskyn eller också sejdelöl, dracks här importerad champagne. Till detta sällskap riktades ock chansonetternas pikantaste ögonkast och mest strålande leenden. De djärvaste attityderna poserades till förmån för de unga eleganterna och ofta sjöngs en anspelningsrik kuplett direkt till dem.
Det var andra gången, jag såg Bullock. Han var den gladaste av de sex. Han trummade med sin käpp takten till musiken, pratade familjärt med kapellmästaren och överöste de uppträdande med blommor. Han skrattade utmanande högt mitt under ett sångnummer, kastade slängkyssar till flickorna och rekvirerade oupphörligt mera champagne. Jag hörde honom giva order om att ett par buteljer också skulle serveras i statisternas klädloge samt såg honom under pausen försvinna genom scendörren. Att han sedan ensam betalade det hela och gav rikliga drickspenningar förvånade mig ej. En bekant, som underrättat mig om hans namn, hade också tillagt att hans far var mycket rik.
Då jag efter föreställningen slut kom ut i matsalen fann jag Bullock och hans kotteri superande med en del kvinnliga artister. Midnattssupéerna hos Engel utmärkte sig i allmänhet för den fria ton, som brukade härska vid dem. Men denna gång gick det mer än vanligt ogenerat till och hovmästaren anförtrodde mig viskande »att Daisy och Lilly och de andra flickorna förstodo sig på att plocka guldfåglar».
Jag betraktade Bullock. Ehuru rusig hade hans min kvar samma uttryck av nedlåtande förbindlighet, jag första gången iakttagit. Och samma gäckande blick, som jag sett honom kasta över den väntande hopen i banklokalen, träffade mig. I hans skratt låg hån och då en ung korist slutat ett skåltal och nu böjde sig över ostron och hummerfat och liksom på lek drog en ring av hans finger lät han med en kyss och en axelryckning henne behålla densamma.
Som Bullock satt där omgiven av vackra, unga kvinnor i extravaganta toaletter och leende män i svart och vitt syntes han mig en inkarnation av en typ ännu sällsynt, men snabbt tillväxande: amerikanen, som, för att begagna en gammal bild, bränner sitt ljus i båda ändar genom att roa sig europeiskt — som de tro — men samtidigt arbeta yankeemässigt strängt. Tvärsöver det med en snövit duk betäckta bordet, på vilket blommor, fruktskålar, kristall- och silverpjäser trängdes, såg jag hans magra, finskurna ansikte med den skeptiska minen och runtom mörka och blonda, lockiga huvuden. Sminkade läppar logo och vinet gnistrade, det matta, musikaliska sorlet rytmiskt stigande och fallande, den lätta, blå fantasi-inbjudande cigarrettrökens arabeskslingor, vinaromen, blomlukten, parfymdoften — allt bidrog att skapa en föreställning om en tillvaro långt avlägsen slaktar-stadens grå atmosfär. Och dock — där sutto indian-belätena med de simpla fasonerna. De förbiilande elektriska nattspårvagnarna på gatan utanför kommo salens fönster att skallra. De sena timmarnas gatumånglare utropade smutsskrifter och billiga maträtter och negerkyparnas svarta anleten skymtade förbi som bilder i en nattmaras skuggspel. Allt var dock Chicago — rått och verkligt. Bullock, my boy, ditt dubbelliv blir fatalt! Europeisk fernissa är mycket farlig då stommen är västerländsk.
När jag lämnade Engels lokal såg jag Bullock hoppa in i en täckvagn tillsammans med en av sångerskorna.
Sen dess såg jag Bullock ofta. Stundom åkte han, körande själv, i en elegant dog cart en parkbulevard upp och ned. Det fanns intet att anmärka på häst och åkdon, seltyg och livré voro first rate. Men sällskapet — alltid en ung, vacker dam — var för bjärt klädd...
Jag såg Bullock spela biljard i Grand Pacific Hotel. Blaserat vårdslöst skötte han sin kö och de vita elfenbensbollarna jagade varann och stötte till den röda bollen med en smäll påminnande om det »klick», som uppstår då man spänner en revolverhane. Efter spelet någonting starkt och brunt i ett isfyllt kristallglas och många och långa sedlar till den insatshållande markören.
Jag såg Bullock vid kapplöpningar, noterande och blek Jag "hörde honom sluddra på målet i foajéer och midnattsrestauranger. Jag såg honom engång i en sal bland besynnerliga figurer vid ett bord där röda, vita och blå marker lågo i staplar. Hans panna var fuktig av svett och blickarna hängde vid fem kortlappar — alla i samma färg. Och jag såg honom raglande resa sig då motspelaren efter en enorm penninghållning å ömse sidor med ett kallt leende lade ned sina kort, av vilka fyra voro kungar.
Men vid den höga, glänsande pulpeten, bak de skyddande gallren i den moderna banklokalen sågs ej Bullock mer.
På över ett år hade Bullock varit ur sikte. Jag glömde honom då jag ej mer såg hans fina profil skymta förbi i storstadens bulevardträngsel eller avteckna sin skarpa silhuett mot nattlivets falskbelysta bakgrund. Fjärilssfären låg numer utom min egen och som jag ej heller hade någon anledning till bankbesök kunde icke ens denna beröringspunkt väcka någon tankeanalogi. Jag glömde Bullock som man glömmer en cirkusgycklare eller en banal positivmelodi.
Sent en natt under ett häftigt regnväder då vattnet forsade över asfalten och lyktorna, tack vare mina våta glasögon, lyste i regnbågsfärger, kom jag in på det lilla kafé, som låg närmast min bostad, för att få ett glas glödgat vin. Jag frös trots min ulster och det var med sant välbehag jag tänkte på min engelska säng med de röda filtarna i ett varmt rum med dämpad belysning. Jag väntade otåligt i den tomma lokalen under det den lille tysken värmde mitt vin.
Då öppnades dörren och en mager gestalt, utan överrock och drypande våt, kom in. Jag kände ögonblickligen igen honom, det var Bullock.
Vattnet rann ur hans trasiga skor, droppade från hattens blanka brätten. De vattenskinande svarta kläderna sutto som skrynkligt klistrade efter den gängliga figuren. Han gnuggade de rödfrusna händerna och de mörka ögonen lyste i det bleka anletet under det stripiga, våta håret. Men i den ställning, han intog vid disken, låg något av den gamla nonchalansen och hans blick mötte min obesvärat överlägsen som förr. Ja, sade den, ruskigt, det medges, aber noch ist Polen nicht verloren! Jag beundrade invärtes denna så att säga säkerhet i fallet och han måste hava läst mina tankar ty han tilltalade mig plötsligt.
—Hör på, sade han, satan vete var jag sett er, men fastän ni är europé misshagar ni mig icke, åtminstone icke mycket. Försåvitt jag kan fatta mänsklig natur bör det i detta ögonblick glädja er att se mig, en amerikan, i detta tillstånd — inte sant?
Jag ville protestera, men han avbröt mig.
—Snick, snack, det betyder ingenting, men det roar mig att tala till er medan jag torkar utvärtes och blötes inombords. Som jag nu är, är jag »nere», down som vi säga, promenerar i tofflorna som vi också säga, ja inte ens det, i strumplästerna torde vara rätta uttrycket. »Gången» är emellertid ett annat uttryck, vi hava — vi äro slängda som ni kanske vet i prickträffande anmärkningar — och ser ni det, mr dutch eller french eller vad ni nu är, det är jag icke. No sir, inte ännu. Jag har levat som en galning det är sant och hur jag nu existerar vill jag ej säga för att ej ta bort er aptit på vinglöggen. Men ändå, ändå finns det något kvar. Ryggrad, dear sir, ryggrad fast det är klent beställt med märgen, det medges. Och ser ni, det är just det ni européer ha svårt att fatta. Hur fan kan en karl svina ned sig och rulla i smutsen och så stiga upp igen — icke fastna, eh? Tja, det är nog besynnerligt så framt ej förklaringen är den att gyttjebad äro hälsosamma — för somliga. Kanske ni tror som andra att jag har en rik far, som ett, tu, tre hjälper den förlorade sonen, slaktar gödkalvsteken, och så vidare, och att detta är endast tomt — vad heter det? — bravado? — nå, då misstar ni er. Gubben är död. Smith och Wessonvapen. Tinningen, framför spegel. Och i behaglig tid för vissa räkenskapers uppgörande.
Bullock skrattade — ett hårt skratt — och rekvirerade ett glas öl med salt och peppar i. Han drack ur glaset i ett drag, grabbade en handfull små käx och ostbitar ur en skål, som stod på disken, och1 begärde ett nytt glas öl. Denna gång skakade han själv i kryddorna och betraktade mig hånleende.
— Nå, sade han, vad tänker ni egentligen? Att jag är en buse, en bum som vi säga, en tramp — va? Och är det inte fördömt att en sådan skall få stå vid samma disk som en snyggt klädd karl. Det tillåts väl icke i gamla landet eller hur?
Jag låtsade ej höra honom utan smuttade stillatigande på mitt vin. Värden, som märkte detta, vände sig nu till Bullock.
— Betsale vad du har drockit och ferolämpe icke mine gäster, skrek han, gå ot!
— Å hut! blev svaret, du vill väl ej påstå din tyska ölpumpa att du har något emot mina pengar? Se här — och Bullock lät en silverdollar dansa cirklar över ekytan — giv mig en vinglögg också och håll sen mun!
Vänd till mig fortsatte han:
—Förlåt mitt språk nyss, det var dumt. Vet ni att jag alltid längtat över till andra sidan, till Europa. London och Paris hägrade som sagostäder för mig redan som barn. Skulle vi ha något riktigt fint måste det alltid komma från England eller Frankrike. Pappas tavlor, mammas toaletter. Och min bror, doktorn, han måste efter sin examen här studera flera år i Tyskland. Ja, men jag...
Han tystnade och hans ansikte blev på engång dystert. Han stirrade ned i sitt rykande glas som såge han i dess ångor bilder från det förflutna. Så talade han ånyo.
—Men jag, jag kom aldrig till Europa. Och antingen var det till min olycka eller — kanske till min lycka. Gud vet vad det egentligen är med mig, men ända sen skolan hade jag denna åtrå efter bulevardliv, som jag antog vara i högsta grad fashion för allt europeiskt, ja rätta kännetecknet på gamla världens aristokrater. Och hela tiden har det lekt mig i hågen att spela ung markis och jaga omkring i klädloger och spelsalar som i de franska romanerna. Haha! vilket nöt jag var, som ej begrep att sådant var omöjligt i det unga fläsk- och dollarslandet. Det vill säga utan kapital. Och tro mig, de som här ha pengar leva anständigast. Ännu åtminstone. Men snart ha vi västern också civiliserad och full av utlänningar och då börjar det förstås.
Hans ton blev åter plötsligt skarp och obehaglig och dragen antogo det gäckande, överlägsna uttrycket. Yankeehatet till främlingar kom igen.
— Puh! sade han föraktligt, ni raffinerade, bildade européer, varför komma så många av er hit till detta råa, prosaiska land — va? Den stora dollarn? Ånej, inte alltid. Jag kan ej hjälpa det, det är en fix idé, men jag tänker alltid när jag ser någon av er: se där en ny stackare, som gjort något sattyg och måst lämna sitt land för att här börja på ny grund. Ty inte sant, stjälper man däröver då är det slut, ohjälpligt — va? Moraliskt död, ingen bättring tillåten...
Jag lämnade Bullock med sitt rykande glas och sitt hat till utlänningar. Det var sista gången jag såg honom. Men jag har sedermera hört att han nu åter är välbeställd banktjänsteman.