Matrosen (Sommelius)
| ← Örlogsmannen |
|
Sjömansenkan → |
Matrosen.
Bland stormar och böljor vill jag dväljas,
Jag önskar ej längre af landtluften qväljas.
Orkanen och striden, dem älskar jag båda,
Jag andas så lätt der farorna råda.
Jag tål icke vestans qvalmiga flägt
Och ej dess balsamiska ånga;
Jag tål icke vårens rosiga drägt
Och vill inga fjärilar fånga.
När nattvinden susar dyster och kall,
Då klyfver jag fräsande vågor;
Jag styr genom hvirflande bränningars svall
Vid norrskenets fladdrande lågor!
En flicka jag egde med rosenhy
Och lockar svarta som midnattens sky
Och eld i det högblåa öga;
Men döden kom, — och bister och blek,
Han stal bort min lilja, bröt stängeln vek,
Och klagan han aktade föga.
Då flydde mig allt, både glädje och hopp;
Ty kärlekens sol, som så herrligt gått opp,
Sjönk blodröd i tårarnas bölja.
Jag ilade hän till det skummande haf,
Och oceanen en fristad mig gaf,
Till dess jag min Hilda får följa.
O haf, jag offrat dig lugnet förnöjd:
I din vaggande famn var min endaste fröjd,
Jag älskar ock dö i ditt sköte.
Jag önskar till lön för mödan en gång
Begrafvas i djupet vid stormens sång.
O, att i din famn du mig slöte!