Med sorgse ton jag sjunga vill

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Med sorgse ton jag sjunga vill
av Okänd
Publicerad 1759 som skillingtryck. Kan sjungas till melodin för psalm 27 i 1695 års svenska psalmbok. Ack Herre, straffa icke mig. Även känd under titeln "Pigan, som trampade på brödet" och publicerad i Visbok, 1923. På Wikipedia finns en artikel om Med sorgse ton jag sjunga vill.


1.
Med sorgse ton jag sjunga vill
om ett förfärligt under.
Du som det hör, märk noga till,
och minns det alla stunder.
I Sibbau by vid Penne strand,
i Pommeren det väna land,
är denna saken händer.

2.
En fattig bonde bodde där
och barn han hade många,
som gjorde honom stort besvär,
om bröd han nödgas gånga.
Men äldsta dottern av sin far,
samt mor och syskon avsked tar,
och ger sig bort att tjäna.

3.
Den samma kände icke sig,
se'n hon sig själv fick råda,
men rusade oförsiktelig
i kropps- och själavåda.
Ty vad förtjänst hon kunde få,
till prakt och ståt det skulle gå
och till högfärdig levnad.

4.
Husbonden sade: Piga kär,
låt sådant högmod falla.
Betänk av vad för folk du är,
vad skall man dig väl kalla?
Har du till övers av din lön,
så giv din far, det är min bön.
Han tigger ju sin föda.

5.
Hon svarade: Jag är ung och skön,
men granna kläder felar.
Vad vill förslå min lilla lön,
om jag med far min delar.
Som andra prydde måst jag gå,
ej någon tar jag något från,
men själver det förtjänar.

6.
En tid därefter hände sig
att gamla fadren dödde,
då modren som sig ynkelig
på käpp och krycka stödde,
bad dottern som var tämlig rik,
till graven hjälpa fadrens lik,
som Gud det själv befaller.

7.
Hon hade då på fjorton år
sig mycket gott förvärvat,
om hon med högmodssynden svår
Guds gåvor ej fördärvat.
Hon svarade: Det går mig ej an,
begrav'n hur I vill och kan,
men jag mitt mynt ej skingrar.

8.
Jag bör på nästa marknadsdag
mig nya kläder köpa.
Ej höver då för mig att jag
därtill om lån skall löpa.
Hur jag går klädder var man ser,
stor sak, vad grav man gubben ger,
ej någon därom sköter.

9.
Då hennes fru slik hårdhet såg,
hon mera kristligt tänkte,
barmhärtighet i henne låg,
hon ymnigt pengar skänkte.
Därmed den arma kvinnan då,
hugsvalad, månde genast gå,
sin döda att begrava.

10.
Till fadder pigan bjuden blev,
hon därför väl sig prydde.
Gav Gud och dygden skiljobrev,
men högmodsanden lydde.
Dess fru gav henne tvenne bröd,
att ge sin mor, som led stor nöd
och sådan hjälp behövde.

11.
När hon ett stycke hade gått
och harmsen bröden burit,
sin frus barmhärtighet försmått,
på modern häftigt svurit.
Kom hon där vägen oren var,
märk vad för medel hon då tar,
dess nya skor att spara.

12.
Här fanns ej sten, här fanns ej språng,
på den hon kunde kliva.
Gå kring gjorde vägen alltför lång,
ej smutsig vill hon bliva.
Ty lägger hon de bröden så,
att hon på dem kunde torrskodd gå.
Men hämnden resan stäckte.

13.
Dess fötter fastna genast kvar,
när hon på brödet träder.
På benen hon förgäves drar,
hon bannas och hon häder.
Men som en stor och jordfast sten
orörlig står, och hennes ben
i marken synas fästa.

14.
När hon sig såleds straffad ser,
begynte hon att gråta.
Av jord och himmel hjälp hon ber,
med bleka kinder våta.
Allt folk till kyrkan skulle gå,
så gruvlig syn de undra på,
och prästen det förkunna.

15.
Vid slutad mässa prästen går
att själv det under skåda.
Han ser var synderskan hon står
och kan sig intet råda.
Om hjälp hon tigger varje man,
de bjuda till, men ingen kan
dess fot från marken röra.

16.
Den prästen rådde henne till
att allvar bättring göra.
Bekänna synden, ty då vill
Gud arma syndar'n höra.
Hon ropte då: Jag usla barn,
har snärjt mig själv i syndens garn,
för tjänsten jag nu lönas.

17.
Guds ord jag aldrig älskat har,
vad prästen sagt föraktat.
Bedrövat både mor och far,
världlusta eftertraktat.
Guds gåvors missbruk var min lust,
nu mättas jag av kval och pust,
och sådant allt med rätta.

18.
I människor, som på mig se,
låt detta eder lära,
att man bör Gud i dyrkan ge,
föräldrar skall man ära.
Fly högmod som en rot till allt,
som görs emot vad Gud befallt,
bli'n av min ofärd visa.

19.
Knappt kunde hon de sista ord
med bruten röst framföra,
förr än den eljest fasta jord
begynte sig att röra.
Hon knäppte då sina händer hop
och sjunk så neder i den grop,
som henne strax betäckte.

20.
O människor, betänken er,
högfärden låten fara,
och synden, var I honom ser,
han är en farlig snara.
Låt pigans ofärd skrämma er
från synd och stolthet mer och mer,
om I vill himlen ärva.