Menlösa barns dag
| ← Patriarkaliska Julklappar och en Profetisk moral på köpet |
|
Godt nytt år → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 16 (28 Dec. 1838) |
Menlösa barns dag.
Almanackan upplyser oss, att vi i dag hafva menlösa barns dag — Menlösa barn — hvilken verld af innerlighet, hjertlighet och oskuld famna ej dessa ord! Hur lifligt återkalla de ej den glada gryningen af våra första lefnadsdagar. Det är som om vid dessa 0rd iskölden i våra hjertan upptinade, och de nattliga dimmorna, som omhölja själen, genombrötos af vårsolens purpurrodnad — — menlösa barn — — och likväl — jag må deklamera dessa ord så ömt och hjertligt jag än förmår, hvila med tanken vid dem så häntyckt som möjligt, så förefaller det mig, detta oaktadt, son på ytan deraf helt andra figurer än barndomens nöjen hade sin verldsteater, som oskuldens fridsälla glädje allt mer och mer försvunne i filekrommens vämjeliga leende; det är, med ett ord, som droges jag oförmärkt från den åttaåriga barndomen till den åttioåriga. Men hvarföre skulle jag ej nu som förr känna mitt hjerta rördt, när jag talar om menlösa barn? Hvarföre le alla menniskor deråt, och hyarföre ler jag sjelf? — O! tidens giftiga tand biter in 1 själens innersta och ömtåligaste väsende och rånar utan skonsamhet i dess helgedom. Det finnes ej något så rent derinne, som den ej söker sarga till döds, eller betäcka med arlequinsmasken. Benämningen menlösa barn har således förlorat sin sköna urbetydelse och ifrån lambets oskuld gått i fårets enfaldighet. — Ett menlöst barn, i dess förra betydelse, var en liten en med ljusgult hår i yfviga lockar, med kinder af morgonrodna'ns purpur och ögon af himlens emalj, seende i hvarje mensklig varelse omkring sig en broder eller syster, och i hvarje stjerna på himlahvalfvet det Eviga Majestätets nådigt vakande öga, och när det, omhägtnadt af ömhetens vård, slumrar in, återspegla dess drömmar så outsägligt skönt det förlorade Eden. — Ett menlöst barn, i dess moderna betydelse, är en stor en, till växten nemligen, med ljusrakad hjessa i yfvig peruk, med kinder af hermelinen på det jordiska Majestätets purpurmantel och ögon som tappat sin emalj i silfverkrachanen och guldstjernan, seende i hvarje mensklig like icke sin like, ingen annan himmel än furstehimmeln, inga stjernor öfver, men väl under sitt hufvud, och när det, omhägnadt af sidenbodarnes mångskiftande produkter, slumrar in med hakan hvilande mot krachanen, störes det ej af annat än följderna af en festlig måltid och en svag matsmältning. Vi hafva framställt dessa båda taflor icke för att åstadkomma några gemena insinuationer, utan för alt visa hur olika man betraktat och betraktar menlöshetena tillstånd. Det gamla året skall snart, i likhet med de föregående, förflyttas i det förflutnas svarta kammare och då det ej äger någon ljusnande sida nog kraftig att ur detta mörker kunna utveckla sig för efterverlden, har det deremot efterlemnat en och annan menlöshetens blomma, hvars blad det torde löna mödan uppfriska med minnets ögonvatten, innan man helt och hållet öfverlemnar henne åt glömskans flod.
I det stora barnhuset, hvars tak är Carlvagnen och hvars fuktiga väggar äro Östersjön, Kattegatt och Norrska fjellryggen, hafva under innevarande: snart förflutna år de menlösa barnens antal varit betydligt större än vanligt. Innan vi börja mönstringen af de oskyldiga varelserna, torde vi böra förklara, att den menlösa smittan, lik choleran förfärlig i åminnelse, lika litet skonat dem, som rågetsmessigt hoppat på samhällets höjder; som de fårullige, hvilka betat i dalen, och att således menlösheten ej alltid behöfver vara af frälsenatur, d. v. s. stjernbeströdd eller betitlad. Knappt hade detta år, som vi kalla för 1838, et nytt tidens bihang, krypit ur lindan, förrän Dagligt Allehanda med sitt bihang kröp fram för att på sitt menlösa ärliga kors hänga Aftonbladet, i den afsigten att, som det sker i ärlig pantlek, sjelf kunna »hänga» efter Publikens favörer; men det arma simpelkortsstrecket brast, och Dagligt Allehanda, som fann att publiken ej ville nappa på den lidande daggmasken, satte, i likhet med Aftonbladet, spyflugan på kroken och blef ifrån den betan sjelf ett bihang till sin fordna antagonist på det publicistiska fiskvattnet. — Efter en kort tids förlopp, under hvilken idel små menlösheter lika hastigt bragtes till och från verlden, började de menlösa methodisterne och det menlösa Stockholms Stads Consistorium gå löst på hvarandra, hvaraf följden blef en erke-dumhet å Consistorii sida, som gaf den stora vingårdsgumman Minerva ett godt benigt stycke att gnaga på, under det att de öfrige af det Publicistiska sällskapet oförmodadt: blefve både mål- och menlöse; ty alldenstund man fattat för princip att taga Consistorii Chef under sina vingars skugga, ansåg man menlösheten böra iakttagas, mär det blott gällde något så obetydligt som en reform i kyrkan och mågot så likgilligt som samvetsfriheten.
Men något större bevis på menlöshetens allsmäktiga välde i våra dagar har ingen förmått till den grad åstadkomma som Hr Hartmansdorff. Sedan han en kort tid genom de täta och släta indragningarna gjort den s. k. liberala pressen i nationens ögon så menlös och oskyldig som möjligt; satte han tvenne jätteverk i gång: Det ena bestod i att göra Crusenstolpe till det menlösaste barn i Skandidaviens två förenade riken. Visserligen kostade detta företag icke allenast medborgerligt blod, utan äfven det medborgerliga förtroendet till vederbörande; men det lyckades nästan för mycket väl. Det andra gick ut på att göra sjelfva hin onde menlös genom det beryktade, Kråkvinkelsmålet, och fan vet hur det kom till att han deruti skulle misslyckas. Han har emellertid genom dessa jätteverk visat, att han är lika menlös i Staten, som i Kyrkan.
Under de kritiska dagarne, då de blåögda menlösheterna till häst visade att de äfven kunde gå slipadt tillväga, var Minerva den menlösaste af alla. Hon lofvade visserligen att icke blifva det, utan skulle längre fram visa sig på styfva linan, men i allt bvad hon sedan den tiden företagit sig, har hennes medfödda menlösket allt mer och mer utvecklat sig; och hur kan det annorlunda vara? Gumman har dragit sig från verlden och har nu mera sin egen hushållning. Ej under då om hvad hon bjuder Publiken på smakar af skåpmaten. En och annan gång, när frågan gäller »farbror Mårten», med hvilken hon alltid har en gås oplockad, söker hon visserligen få Publiken att draga på munnen; men allt går så innerligt trögt — de ofta begagnade »tofflorna» äro söndernötta och de ryktbara »st florna» utblankade. Det synes tydligt, att den mörka utsigten från Riksmarskalksflygeln aftecknat sig i den goda fruns spalter.
När den nya förändringen i Judreglemoniet vidtogs, blefvo Aftonbladet och Dagligt Allehanda i en hast ovanligt menlösa. Dagligt Allehanda, som märkte att ett sådant menlöst förfarande mot slutet af året icke hade sig så fördelaktigt och dessutom förnam att »resan på Continenten» gick något trögkörd i Bokhandeln, utvecklade hela sitt hjeltemod mot en Bokhandlare; och Aftonbladet framkom i sin menlöshet med en artikel om framtiden och dess förhoppningar, en artikel, som det likväl varit nog hjeltemodigt att oj vilja försvara.
Att Statstidningen nu som förr har mycket godt i sina spalter och Stockholmsbladet derewot mycket ondt både i och efter sina spalter är ej nödigt söka visa.
Freja har nu, som Läsaren finner, i möjligaste korthet sökt utveckla menlöshetens framfart här i landet, och slutar sin afhandling med den fromma önskan, att den tid snart måtte komma, då menlösa barns dag ej mätte stå att finna på annat ställe än i Almanackan.
