Snösippan/Minne af Brukspatronen och Riddaren Olof Myhrman. 1836.
| ← Friskt ljus |
|
Jetten Finn → |
| Tryckt i Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841. Utgiven av Nils Lilja |
Minne af Brukspatronen och Riddaren Olof Myhrman. 1836.
Jag mins en tid, fast det är längesen,
då lifvets vårdag på oss begge sken
vid Rämsjöns gröna strand, der idog hammar
slog takt till glädjen mellan björkens stammar.
Du var den gladaste uti vår krets:
till vågens botten och till bergets spets
du steg med öfverdådets hundra frågor,
och gjorde fröjdsprång öfver masungs-lågor.
Hur ofta drög du mig från min Homér,
ej halft förstådd, men älskad desto mer,
till vädjobanan der ett klot af masur,
en svarfvad verldsrund, under himlens azur
beskref sin båge, och slog ned med makt
och fällde kungen, ensam, bland sin vakt.
Det var en lycklig tid. Der kom en annan,
med eklöf eller lager omkring pannan,
men ock med sorger, outsörjda än,
som pröfvade, som smidde oss till män.
I olik riktning gingo våra banor:
(din var den bättre) under skilda fanor
vi gjorde lifvets fälttåg, der hvar dag
en drabbning är, och mest ett nederlag.
Lugn stod du i den drabbningen och rådig,
klar, säker, modig — om ej öfverdådig,
med kropp och sinne utaf härdadt stål,
och hvar det rätta var, der var ditt mål.
Ej diktens skimmer bländade ditt öga,
det ädla kände du, det sköna föga:
det var för bräckligt för en senfull själ,
och lycklig den, som aldrig blef dess träl.
Dock var ditt väsen mildt och brödrakärligt
emot enhvar, som slöt sig till dig ärligt,
Och trodde på dig trofast, kanske blindt:
då kom du gerna, kom du opåmint
och såg i botten på hvar sak, och sedan
kom du med hjelpen, eller dock med redan.
Ack! mången gång med lefvernets bestyr,
dem drömmarslägten glömmer eller skyr,
jag gick till dig: du ordnade och ledde
och smålog mildt hvar gång du trasslet redde.
Och mången varning fick jag ock dertill
om oron, som ej känner hvad hon vill,
och om den viljan, som beherrskar tingen,
och bygger ödet och beror af ingen.
Det var förgäfves: Verklighet och Dikt
ej väga jemt, fast begge ha sin vigt,
Det är och blir en annan makt, som styrer
förståndets män och fantasins martyrer.
Farväl, o Broder, trogne ungdomsvän!
Ej många af dem stå mig nu igen,
de gått förut: o den, som finge följa
och dricka lifvets läkdom, glömskans bölja!
Fast intet rykte förde kring ditt namn,
en hopens lekboll, fast i jordens famn
det sofver, glömdt af tadlet och af sången,
kärt, heligt blir det dock för mig och mången.
Och går en vän, en enslig afstonstund,
när solen sjunker öfver Hagalund,
ut till hvad Stockholm än allvarligt äger,
de dödas stilla, furukrönta läger,
och skådar der din sista hviloort,
en ringa, prålfri, grönklädd himlaport,
han tänker: ”kraft och heder i förening,
en Man; en Man, i ordets högsta mening.”