Minne af Brukspatronen och Riddaren Olof Myhrman. 1836.
Jag mins en tid, fast det är längesen,
då lifvets vårdag på oss begge sken
vid Rämsjöns gröna strand, der idog hammar
slog takt till glädjen mellan björkens stammar.
Du var den gladaste uti vår krets:
till vågens botten och till bergets spets
du steg med öfverdådets hundra frågor,
och gjorde fröjdsprång öfver masungs-lågor.
Hur ofta drög du mig från min Homér,
ej halft förstådd, men älskad desto mer,
till vädjobanan der ett klot af masur,
en svarfvad verldsrund, under himlens azur
beskref sin båge, och slog ned med makt
och fällde kungen, ensam, bland sin vakt.
Det var en lycklig tid. Der kom en annan,
med eklöf eller lager omkring pannan,
men ock med sorger, outsörjda än,
som pröfvade, som smidde oss till män.
I olik riktning gingo våra banor:
(din var den bättre) under skilda fanor
vi gjorde lifvets fälttåg, der hvar dag
en drabbning är, och mest ett nederlag.
Lugn stod du i den drabbningen och rådig,
