Mitt öga, spar nu dina tårar

Mitt öga, spar nu dina tårar av Olof Kolmodin

Kolmodins översättning av Benjamin Schmolcks tyska text från 1704. Nr 25 i Andelig Dufworöst, 1734 under Tredje Afdelningen. Tröste-Röst. Hålt up, du du sorgsna själ at gråta. Det saliga korszet. På Wikipedia finns en artikel om Mitt öga, spar nu dina tårar..

Nr 25 i Andelig Dufworöst

1.
Hålt up, du sorgsna själ at gråta,
Fast du bland törnet måste stå,
Gud plägar ju de sina låta
I werlden merendels få gå.
Fast än din sorg är än så swår,
Hans Nåd dock wida öfwergår.

2.
Gud slår wäl, men ock såren helar,
Och älskar, fast än Han oss qwäl:
När wi knapt märker, hwad oss felar,
Är plåstret färdigt för wår själ.
Af Hans hand kommer wäl och we;
Där blandas lust och grämelse.

3.
Ty låt, min själ, ditt mod ej falla:
Ditt korsz ej röfwar JEsum bårt.
Fast än ditt win förbyts i galla,
Och glädjen tyckes alt för kårt;
Så lär dock detta wäl förstå;
Dem frommom måste det så gå.

4.
Gud oss på hårda wägar förer
Och motgångs mörker är wår stig;
Men tål man, at Hans handoss rörer.
Och lider näpsten gladelig,
Så blifwer dock hwad oss förtrytt,
I idel honung sidst förbydt

5.
Drick flitigt af ditt mått med tårar;
Ty Gud dig sjelf dem räknar til;
Jag wet, af djupa ängslans fårar
En önsklig bärgning wäxa wil,
Fast korszet kalk dig bitter är,
Han säker dock på botten är.

6.
På denna werldens lust och lycka,
Ses ånger föllja mäst til slut:
Twärt om på frommas törnen sprika,
Rättskaffens dygdeblommor ut.
Gud sätter oss först wäl på prof,
För'n Han ser tröst oss görs behof.

7.
At under agan tolig wara,
Det röfwar Gud Hans hjerta bort,
Fast Han tycks hårdt mot oss förfara;
Han ångrar det dock innan kårt.
Ja, när Han längst syns från oss skild,
Han snarast nalkas blid och mild.
   

8.
Förlore wi de bäste wänner,
Så är dock Gud en wän-fast Man
Wår fiend' då mot muren ränner,
När Gud i strid oss förer an-
Ho stadigt honom sig förtror,
Han på den bästa klippa bor.

9.
Så hafwen ro, I sorgsne sinnen.
Tror Gud, så har det ingen nåd:
I hoppet, I på slutet winnen.
Ej ätes altid tårars bröd.
Af eländ, koes, förakt och we
Kan ingen Christen skada ske.

Nr 241 i 1819 års psalmbok

1. Mitt öga, spar nu dina tårar,
    Kväv dina suckar, klämda bröst!
    Den ängslan som mitt hjärta sårar
    Förvandlas skall i ymnig tröst.
    Fast nöden kännes tung och svår,
    Guds nåd den vida övergår.

2. Han ej sitt tryckta barn förgäter,
    Han älskar, även då han slår.
    Han tyngden efter styrkan mäter,
    Hans hjälp tillreds vid branten står.
    Den kalk som dryg och bitter är
    Omsider sötma med sig bär.

3. Min själ, låt aldrig modet falla,
    Du under korset glömd ej är.
    Åt Jesus räcktes bitter galla,
    Dock var han Gudi lika kär.
    För dig hans hjärta blöder än,
    Han ser din nöd och är din vän.

4. Gud sina barn med vishet leder
    Han skiftar glädje och besvär.
    Ett barn som får allt vad det beder
    Sin egen ofärd snart begär.
    Lär då en gång att döma rätt
    Om denne Faderns delningssätt.

5. Om alla skatter vi förlore,
    Så blir dock Jesus hos oss kvar;
    Om ingen vän i världen vore,
    En vän i Jesus jag dock har.
    Den sig åt honom anförtror
    Av lyckans skiften ej beror.

6. Så falle då på våra kinder
    Ej mera någon tröstlös tår.
    Vår nöd med Jesus oss förbinder,
    Vi äro hans, och han är vår.
    Han våra sorger skall till slut
    Likt våra synder plåna ut.