Han vred sig på sin sotsäng i våndande kval,
Gasken, spelman från Särna i Sjö:
”Jag skall spela för djävlarna i Gammal-Erkers sal —
det är kusligt för en spelman att dö!”
Han rev och slet i täckena och sparkade sig sår,
Och väggaveln brakade och brast:
”Jag har tjänat under satan i tretton glada år,
jag har spelat mig i helvetet fast!”
Och Banga, predikanten, botade och bad:
”Fräls spelman, som brutit dina bud!”
Men Gaskens gamla mor mente: ”Han har varit glad,
Gasken spelman har spelat som en gud.
Det är ej Herrens vilja att han osalig går
att brinna utan ände i ondfolkets stad;
Ska inte han, som över duvolek och fåglalåt rår,
kunna tåla att man dansar och är glad?”
Och Banga, predikanten, som bad i hans hus,
han darrade och kinden var blek,
han hörde tydligt svartänglavingarnas sus,
när den lede kom att hämta sin stek.
Men Gasken bara svor och förbannade sin nöd,
och ropade och tiggde om tid
att sona sina felsteg, att få vin och bröd
till syndernas förlåtelse och frid.
Så reste han sig stirrande, vildögd och blek
och såg Gammel-kar’n med bockfot och svans,
som vinkade välkommen till svartingarnas lek
och till svavelgula smådjävlars dans.
Sen såg han på sitt folk och mumlade godnatt,
och blev glad och förbannade ej mer,
sen dog han med ett skallande, vansinnigt skratt
och sjönk stillsamt på sänghalmen ner.
Och stilla vart kring lägret där spelmannen låg,
som tjänat djävulen med strängalåt och lek.
Men till morgon man Banga, den andlige, såg
stå vid bädden, bedjande och blek.
Och Banga var alltsedan en skugga av sig själv
och predikade ej mera som förr. —
Det är kusligt vara färjkarl vid dödens älv,
att ha vakttjänst vid tystnadens dörr.
Men Gasken sover ljuvligt under gräs och grus —
kanske fick han det bättre än man tror?
Kanske spelar han på gästabud i Abrahams hus,
där den eviga fridsamheten bor?
