När Herren är min herde
| ← Om svår och törnig blir vår stig |
|
Gud älskar utan like → |
| Femte upplagan |
235
När Herren är min herde,
Vad kan mig fattas då?
Allt, allt vad jag behöver,
Jag skall av Honom få.
På ordets ängar gröna
Han föder sina lamm,
Till livets friska källor
Han själv dem leder fram.
2 Och om från hjorden villas
Ett enda får, Han ej
Det lämnar kvar i öknen
Ett rov för ulven, nej;
Han kärleksfullt det söker,
Den trogne Frälsaren,
Och trofast återför det
På rätter väg igen.
3 Små lammen skall Han bära
Och gömma vid sitt bröst,
De sargade förbinda,
De sorgsna bringa tröst.
På goda betesmarken
Hans hjord får lägra sig,
Han rikligt den välsignar
Nu och evinnerlig.
4 Så sjunger jag av hjärtat:
Min herde Herren är;
Med fröjd jag Honom följer
Den väg, som hemåt bär.
Blott nåd, ja idel godhet
Städs’ skola följa mig,
Och jag skall i hans hydda
Få bo evinnerlig.