Om månen vandrar på fästet blå
Och tittar in genom rutan,
Så undrar jag understundom så
Och knäpper sakta på lutan:
Hvad du är lycklig, du måne klara,
Som får så högt över jorden fara Och blott se på!
Väl ser du dårskaper utan tal,
Det kan man nog hålla troligt;
Båd' älskande, som förgås af qval,
Och älskande som har roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner,
Men sorgen aldrig upp till dig hinner — Det är för högt.
Spektaklet tröttar dig innan kort:
Det kan man icke förtänka,
Då går du bara helt simpelt bort:
Men ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
Och kommer åter när du behagar Och ser på oss.
O, käre måne, tag mig till dig
Från denna verlden så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig,
Ty så'na finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga,
Der skall väl en gång mitt trötta öga Ej gråta mer.
Och när jag här ej skall dväljas mer
och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser
fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara
till stjärnelanden så fritt förklara min kärlek dig.
