När månen vandrar på himlen blå

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vid lindens fot (Månvisa)
av Christina Lagerlöf
Ur Ny Visbok af B. C., 1893, där det anges att texten sjungs till "Gammal folkmelodi.". Texten också med i Visbok, 1923


När månen vandrar på himlen blå
Och tittar in genom rutan,
Då tänker jag understundom så
Och knäpper sakta på lutan:
Hvad du är lycklig, du måne klara,
Som får så högt över jorden fara
Och blott se på!

Väl ser du då dårskaper utan tal,
Det kan man nog hålla troligt;
Båd' älskande, som förgås af qval,
Och älskande som har roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner,
Men sorgen aldrig upp till dig hinner —
Det är för högt.

Spektaklet tröttar dig innan kort:
Det kan man icke förtänka,
Då går du bara helt simpelt bort:
Men ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
Och kommer åter när du behagar
Och ser på oss.

O, käre måne, tag mig till dig
Från denna verlden så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig,
Ty så'na finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga,
Der skall väl en gång mitt trötta öga
Ej gråta mer.

Och när jag här ej skall dväljas mer
och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser
fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara
till stjärnelanden så fritt förklara
min kärlek dig.