Näsan (Sehlstedt 1861)
| ← Vänskapen |
|
Vid bålen → |
Näsan.
Af alla ledamöter, om
Man granskade, ponera casus!
Finns ingen så vanlottad som
Den ledamot, som kallas Nasus.
Född till försakelse och drift,
Mer än det öfriga sällskapet,
Som monumentet vid en grift
Står näsan uppställd bredvid gapet.
När munnen frossar då och då
Med gåspastej, champagne och tjäder;
Så får den arma näsan stå
Som Tantalus och sluka väder.
I glaset får han titta ner,
Der drufvan doftar liksom rosen;
Han lukta får — men vill han mer,
Så svaras; honom: ”jo! på nosen!”
Han utsatt är för tusen puts,
Den gamla hedersledamoten.
Hur ofta i den värsta smuts
Blir icke näsan femte foten!
Hans lott alltjemt i lifvet var
Att hånas, skrattas åt och frysa.
Men tyngre voro dock hans dar,
Om han ej snusa fick och nysa.
En ära finnes dock bestämdt
För näsor långa eller korta:
Det är, att ansigtet är skämdt,
I fall att Nasus vore borta.
