Nalle (Romans från Tännforsen)
| ← Farväl till 1858 |
|
Till en vän då han fick pastorat → |
| Ur Illustrerad Tidning Band 9. 26 Mars 1859, N:o 12(2), Se digitalisering på Alvin! |
Nalle.
(Romans från Tännforsen.)
I skogen Nalle gick och slog
Och mådde som en kung.
För rampris fick han föda nog,
Men blef till lynnet tung.
Till Tännsjön ner en dag han kom
Och ville utomlands:
Han elfven såg och strand bortom,
Men båt fanns ej till hands.
Och floden gick sin strida gång,
Och Nalle riktigt fann:
Att luffa kring var sjön för lång
Och öfver gick ej an.
Till nya bygder stod hans håg,
Till bättre gräs och ljung.
Ett språng han tog i elfvens våg —
Och nu samm skogens kung.
Men Nalle ingen sjöman var,
Och resan vardt för lång.
»Den starke» strömmen med sig drar
Till död och undergång.
I nöden han en klippa såg
Vid forssens branta fall.
Der högg sig Nalle fast och låg
Som på en pjedestall.
Och dagen om han tjöt och svällt,
Och natten trängde på:
Att svälta eller våga allt
Var kinkigt båda två.
Men Nalle, som var djerf och ung,
Slog all besinning bort:
Ett väldigt språng tog skogens kung,
Men språnget var för kort.
Med faran brottas han och tar
Ett riktigt kämpafång,
Men sjön i pelsen honom drar
Till död och undergång.
Med nödrop genom dal och fjell
I fallet han försvann —
Men länsman tog hans hud till fäll
På sin kibitka han.
Med häpnad ännu fallet slår
Naturns och konstens vän,
Och Noren ännu sansad går,
Och mins nog Nalle än.
Och stenen står vid samma elf,
Och »Björnsten» kallas han.
Och Ni kan fråga honom sjelf,
Om ej min sång är sann.