Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/12
| ← Ölands södra udde |
|
Lilla Karlsön → |
XII.
DEN STORA FJÄRILEN.
Gässen foro fram längsefter den långa ön, som låg tydligt synbar under dem. Pojken kände sig glad och lätt om hjärtat under färden. Han var lika så nöjd och belåten, som han hade varit dyster och nedstämd dagen förut, när han hade strövat omkring nere på ön och sökt efter gåskarlen.
Han hade just suttit och vilat vid en av de många med en bred krans av gott och fruktbart land längsmed kusterna, och han började förstå meningen med något, som han hade hört förra kvällen.
Han hade just suttit och vilat vid en av de många väderkvarnarna, som voro resta på högslätten, när ett par fårherdar hade kommit gående med hundarna vid sidan och en stor fårhjord i följe. Pojken hade inte blivit rädd, för han hade suttit väl gömd under kvarntrappan. Men det hade fallit sig så, att herdarna hade kommit och satt sig på samma trappa, och då hade det inte varit annat för pojken ätt göra än att hålla sig stilla.
Den ena herden var ung och såg ut, som folk gör mest, den andre var en gammal besynnerlig en. Kroppen var stor och knotig, men huvudet var litet, och ansiktet hade veka och milda drag. Det föreföll, som om kropp och huvud alls inte ville passa ihop.
En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med en obeskrivligt trött blick. Så började han tala med
kamraten. Denne tog då upp bröd och ost ur sin påse för att äta sin aftonvard. Han svarade nästan ingenting, men han hörde på mycket tåligt, alldeles som om han hade tänkt: »Jag ska väl göra dig den glädjen att låta dig prata en stund.»
»Nu ska jag tala om något för dig, Erik,» sade den gamla herden. »Jag har tänkt ut, att förr i världen, då både människor och djur var mycket större, än de nu är, blev väl också fjärilarna alldeles ofantligt stora. Och en gång fanns det en fjäril, som var många mil lång och hade vingar, som var breda som sjöar. De där vingarna var blåa och silverblänkande och så granna, att när fjärilen var ute och flög, stod alla andra djur och stirrade efter den.
Det var förstås det felet med den, att den var för stor. Vingarna hade svårt att bära den. Men det hade nog gått bra, om den hade varit klok nog att hålla sig kvar över landbacken. Men det var den inte, utan den gav sig åstad ut över Östersjön. Och den var inte långt hunnen, förrän stormen kom emot den och började slita i vingarna. Ja, det är lätt att begripa, du Erik, hur det skulle gå, när en östersjöstorm fick handskas med sköra fjärilvingar. Det dröjde inte, förrän de var bortryckta och bortvirvlade, och då föll förstås fjärilstackaren ner i havet. Den vräktes fram och tillbaka i vågorna till en början, och sedan strandade den på några klippgrund utanför Småland. Och där blev den liggande, så stor och lång, som den var.
Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit liggande på land, så hade den snart multnat och fallit sönder. Men eftersom den föll i havet, blev den genompyrd med kalk och så hård som sten. Du vet nog, att vi har funnit stenar på stranden, som inte har varit annat än förhårdnade maskar. Och nu tror jag, att det gick med den stora fjärilkroppen på samma sätt. Jag tror, att den blev till en lång, smal klippa, där den låg ute i Östersjön. Tror inte du det också?»
Han höll upp för att få svar, och den andre nickade åt honom. »Håll nu på, så att jag får höra vart du vill komma!» sade han.
»Och märk nu, Erik, att det här Öland, som du och jag lever på, det är ingenting annat än den gamla fjärilkroppen. Bara man tänker efter, så märker man, att ön är en fjäril. Mot norr syns den smala framkroppen och det runda huvudet, och mot söder ser man bakkroppen, som först breder ut sig och sedan smalnar av till en vass spets.»
Här höll han inne än en gång och såg på kamraten, liksom ängslig för hur denne skulle ta detta påstående. Men den unge fortsatte att äta i största lugn och nickade åt honom att fortsätta.
»Så snart som fjärilen hade blivit förbytt till en kalkstensklippa, kom mångahanda frön av örter och träd farande med vinden och ville slå rot på den. Men de hade allt svårt att få fäste på det kala och glatta berget. Det dröjde länge, innan någonting annat än starr kunde växa där. Sedan kom fårsvingeln och solvändan och törnriset. Men än i dag finns det inte så mycken växtlighet på Alvaret, att berget blir riktigt skylt, utan det lyser fram både här och där. Och ingen kan tänka på att plöja och så häroppe, där jordskorpan är så tunn.
Men om du nu går in på det, att Alvaret och landborgarna, som står runt omkring det, är bildade av fjärilkroppen, så kan du väl ha rätt att fråga var det landet, som ligger nedanför landborgarna, har kommit ifrån.» — »Ja, det är just det,» sade han, som åt. »Det skulle jag nog vilja veta.»
»Jo, du får komma ihåg, att Öland har legat i havet i bra många år, och under tiden har allt sådant, som vräker omkring med vågorna, tång och sand och snäckor, samlat sig runt om det och blivit liggande. Och så har sten och grus rasat ner från både östra och västra landborgen. På det sättet har ön fått breda stränder, där det kan växa säd och blommor och träd.
Häroppe på hårda fjärilryggen går endast får och kor och småhästar, här bor bara vipor och brockfågel, och inga andra byggnader finns här än väderkvarnar och några fattiga stenskjul, där vi herdar kryper in. Men nere på stranden ligger stora bondbyar och kyrkor och prästgårdar och fiskelägen och en hel stad.»
Han såg frågande på den andre. Denne hade slutat att äta och höll på att knyta ihop matsäckspåsen. »Jag undrar vart du vill komma med allt det här,» sade han.
»Jo, det är bara detta, som jag ville veta,» sade herden, medan han sänkte rösten, så att han nästan viskade fram orden, och såg inåt dimman med sina små ögon, som syntes vara uttröttade av att speja efter allt det, som inte finns, »bara detta ville jag veta: om bönderna, som bor i de kringbyggda gårdarna nere under landborgarna, eller fiskarna, som tar opp strömmingen ur havet, eller köpmännen i Borgholm eller badgästerna, som far hit var sommar, eller de resande, som vandrar omkring i Borgholms slottsruin, eller jägarna, som om hösten kommer hit och jagar rapphöns, eller målarna, som sitter här på Alvaret och målar av fåren och väderkvarnarna, — jag skulle vilja veta om någon av dem förstår, att den här ön har varit en fjäril, som har flugit omkring med stora, blänkande vingar.»
»Åja,» sade den unga herden plötsligt, »nog borde det ha gått opp för någon av dem, som har suttit en kväll på kanten av landborgen och hört näktergalarna slå i lövängen under dem och sett över Kalmar sund, att den här ön inte kan vara tillkommen som alla andra.»
»Jag ville fråga,» fortfor den gamle, »om ingen enda har haft den önskan att ge väderkvarnarna vingar så stora, att de kunde nå opp till himlen, så stora, att de vore i stånd att lyfta hela ön opp ur havet och låta den flyga som en fjäril bland fjärilar.»
»Det kan nog hända, att det är något i det, som du säger,» sade den unge, »för om sommarnätterna, när himlen välver sig hög och öppen över ön, har jag ibland tyckt, att det var, som om den ville höja sig ur havet och flyga sin väg.»
Men när den gamle nu äntligen hade fått den unge till att tala, hörde han inte mycket på honom. »Jag ville allt veta,» sade han med än lägre röst, »om någon kan förklara varför det bor en sådan längtan häroppe på Alvaret. Jag har känt den var dag i mitt liv, och jag tänker, att den tär sig in i bröstet på envar, som måste gå här. Jag ville veta om ingen annan har förstått, att all den trånaden kommer sig därav, att hela ön är en fjäril, som längtar efter sina vingar.»