Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Den stora fjärilen
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

Lilla Karlsön
Två städer  →


[ 141 ]

XIII.
LILLA KARLSÖN.

STORMEN.Fredag 8 april.

Vildgässen hade tillbragt natten på Ölands norra udde och voro nu på väg mot fastlandet. Det blåste rätt stark sunnanvind över Kalmar sund, så att de hade blivit kastade norrut. De arbetade sig ändå med god fart fram mot land. Men när de nalkades de första skären, hörde de ett väldigt dån, som om en mängd vingstarka fåglar hade kommit flygande, och vattnet under dem blev på en gång alldeles svart. Akka höll in vingarna så hastigt, att hon nästan blev stående stilla i luften. Därpå sänkte hon sig för att slå ner på havsytan. Men innan gässen hade nått vattnet, hann västanstormen fram till dem. Redan jagade den framför sig dammmoln, saltskum och småfåglar, nu ryckte den också med sig vildgässen, kastade dem över ända och vräkte dem ut mot havet.

Det blev en ohygglig storm. Vildgässen försökte vända gång på gång, men de förmådde inte, utan drevos utåt Östersjön. Stormen hade redan kastat dem förbi Öland, och havet låg tomt och ödsligt framför dem. De hade intet annat att göra än att länsa undan.

När Akka märkte, att de inte voro i stånd att vända, tyckte hon, att det var onödigt att låta stormen driva dem över hela Östersjön. Hon sänkte sig därför ner på vattnet. Sjögången var redan häftig och växte i varje ögonblick. Vågorna rullade fram sjögröna med fräsande skum på [ 142 ]kammarna. Den ena vräkte upp högre än den andra. Det var, som om de tävlade om vem som skulle kunna resa sig högst och skumma yrast. Men vildgässen voro inte rädda för vågsvallet. Detta tycktes tvärtom bereda dem ett stort nöje. De ansträngde sig inte med att simma, utan läto sig sköljas upp på vågkammarna och ner i vågdalarna och hade lika roligt som barn i en gunga. Deras enda bekymmer var, att flocken skulle bli skingrad. De stackars landfåglarna, som drevo förbi uppe i stormen, ropade avundsjukt: »Det är ingen nöd för er, som kan simma.»

Men vildgässen voro visst inte utom all fara. För det första gjorde gungningen dem ohjälpligt sömniga. Oupphörligen ville de vända huvudet bakåt, sticka näbben in under vingen och sova. Ingenting kan vara farligare än att på detta sätt falla i sömn, och Akka ropade oupphörligen: »Somna inte, vildgäss! Den, som somnar, kommer bort från flocken. Den, som kommer bort från flocken, är förlorad.»

Trots alla försök att stå emot, somnade den ena efter den andra, och själva Akka var mycket nära att slumra in, när hon plötsligen såg något runt, mörkt höja sig över toppen av en våg. »Sälar! Sälar! Sälar!» ropade Akka med hög, gäll röst och höjde sig i luften med smällande vingslag. Det var i yttersta stunden. Innan den sista vildgåsen hade hunnit upp ur vattnet, voro sälarna så nära, att de nafsade efter hennes fötter.

Så voro vildgässen åter uppe i stormen, som drev dem framför sig utåt havet. Ingen vila unnade den varken sig eller dem. Och intet land sågo de, bara öde hav.

De slogo ner på vattnet igen, så snart de tordes. Men när de hade gungat på vågorna en stund, blevo de sömniga på nytt. Och när de somnade, kommo sälarna simmande. Om inte den gamla Akka hade varit så vaksam, skulle inte en enda av dem ha sluppit lyckligt undan.

Hela dagen fortfor stormen, och den anställde fruktansvärda härjningar bland de massor av fåglar, som vid denna [ bild ]

Teckning av John Bauer.

I fara för sälar.

[ 143 ]tid på året voro ute på flyttresor. Somliga blevo drivna ur sin kosa bort till fjärran land, där de dogo av svält, andra blevo så uttröttade, att de sjönko ner i havet och drunknade. Många krossades mot klippväggarna, och många blevo ett rov för sälarna.

Hela dagen varade stormen, och Akka började till sist undra om hon och flocken skulle förolyckas. De voro nu dödströtta, och ingenstans såg hon någon plats, där de kunde få vila. Mot kvällen vågade hon inte mer lägga sig ner på havet, därför att detta nu helt plötsligen fylldes av stora isflak, som tornade mot varandra, och hon fruktade för att de skulle bli krossade mellan dessa. Ett par gånger försökte vildgässen ställa sig på isflaken. Men en gång sopade den vilda stormen ner dem i vattnet. En annan gång kommo de obarmhärtiga sälarna krypande upp på isen.

I solnedgången voro gässen än en gång uppe i luften. De flögo framåt, ängsliga för natten. Mörkret tycktes komma alltför hastigt över dem denna kväll, som var så full av faror.

Det var förfärligt, att de ännu inte sågo land. Hur skulle det gå med dem, om de nödgades stanna ute på havet hela natten? De skulle antingen bli krossade mellan isflaken eller ihjälbitna av sälarna eller skingrade av stormen.

Himlen stod molnhöljd, månen höll sig dold, och mörkret kom hastigt. På samma gång fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste hjärtan att förfäras. Nödställda flyttfåglars rop hade ljudit över havet hela dagen, utan att någon hade givit akt på dem, men nu, när man inte mer såg vem det var, som upphävde dem, föreföllo de dystra och skrämmande. Nere på havet stötte drivis-flaken mot varandra med ett starkt dånande. Sälarna stämde upp sina vilda jaktsånger. Det var, som om himmel och jord hölle på att störta samman.


[ 144 ] FÅREN.

Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet. Plötsligen tyckte han, att det började brusa starkare än förut. Han såg upp. Rätt framför honom på bara ett par meters avstånd reste sig en skrovlig och naken bergvägg. Nere vid dess fot slogos vågorna till högt uppsprutande skum. Vildgässen flögo rakt mot klippan, och pojken kunde inte förstå annat, än att de måste krossas mot den.

Knappt hann han undra över att inte Akka i tid hade sett denna fara, så voro de framme vid berget. Då märkte han också, att framför dem öppnade sig den halvrunda mynningen till en grotta. In i denna styrde gässen, och i nästa ögonblick voro de i säkerhet.

Det första, som de resande tänkte på, innan de gåvo sig ro att fröjda sig över sin räddning, var att se efter om alla kamraterna också voro bärgade. Där funnos då Akka, Yksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi, alla sex gässlingarna, gåskarlen, Dunfin och Tummetott, men Kaksi från Nuolja, den första vänstergåsen, var försvunnen, och ingen visste något om hennes öde.

När vildgässen märkte, att ingen annan än Kaksi hade blivit skild från flocken, togo de saken lätt. Kaksi var gammal och klok. Hon kände alla deras vägar och vanor, och hon skulle nog förstå att leta sig tillbaka till dem.

Så började vildgässen se sig om inne i bergshålan. Det kom ännu så mycken dager in genom öppningen, att de kunde se, att grottan var både djup och vid. De gladde sig åt att ha funnit ett så präktigt natthärbärge, när en av dem fick syn på några glänsande, gröna punkter, som lyste fram ur en mörk vrå. »Detta är ögon!» ropade då Akka. »Det finns stora djur härinne.» De störtade mot utgången, men Tummetott, som såg bättre i mörkret än vildgässen, ropade till dem: »Det är ingenting att fly för! Det är bara några får, som ligger utmed grottväggen.»

[ bild ]

E. Åkerhielm, foto.

Lilla Karlsö, strandparti med »turken».

[ 145 ]När vildgässen hade vant sig vid den skumma dagern i grottan, sågo de fåren mycket väl. De vuxna kunde vara ungefär lika många som de själva, men dessutom fanns det några små lamm. En stor gumse med långa, vridna horn tycktes vara den förnämsta av flocken. Vildgässen gingo emot honom under mycket nigande. »Väl mött i vildmarken!» hälsade de, men storgumsen låg stilla och sade inte ett välkomstord.

Vildgässen trodde då, att fåren voro missnöjda över att de hade tagit in i deras grotta. »Det är kanske inte till lags, att vi har kommit in här i huset?» sade Akka. »Men vi kan inte hjälpa det, för vi är vinddrivna. Vi har farit omkring i stormen hela dagen, och det vore allt gott att få stanna här i natt.» Efter detta dröjde det en god stund, innan något av fåren svarade med ord, men däremot hördes det tydligt, att ett par av dem drogo långa suckar. Akka visste nog, att får alltid äro blyga och besynnerliga, men de här tycktes inte alls ha något begrepp om hur de skulle skicka sig. Äntligen sade en gammal tacka, som hade ett långlagt och sorgset ansikte och en klagande röst: »Inte är det någon av oss, som nekar er att stanna, men detta är ett sorgens hus, och vi kan inte ta emot gäster som förr i världen.» — »Inte behöver ni vara ängsliga för sådant,» sade Akka. »Om ni visste vad vi har utstått i dag, skulle ni nog begripa, att vi är nöjda, bara vi får en trygg fläck att sova på.»

När Akka sade detta, reste sig den gamla tackan. »Jag tror nog, att det vore bättre för er att flyga omkring i starkaste storm än att stanna här. Men nu ska ni ändå inte fara härifrån, förrän vi har fått bjuda er på en så god välfägnad, som huset förmår.»

Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten. Därbredvid låg en hög med agnar och boss, och den bad hon dem hålla till godo med. »Vi har haft sträng snövinter i år här på ön,» sade hon. »Bönderna, som äger oss, kom ut till oss med hö och havrehalm, [ 146 ]för att vi inte skulle svälta ihjäl. Och det här skräpet är allt, som är kvar av välfägnaden.»

Gässen störtade sig genast över maten. De tyckte, att de hade råkat väl ut och voro i sitt bästa lynne. De märkte nog, att fåren voro ängsliga, men de visste hur lättskrämda får bruka vara och trodde inte, att det var någon verklig fara å färde. Så snart som de hade ätit, ämnade de som vanligt ställa sig att sova. Men då reste sig den stora gumsen och gick fram till dem. Gässen tänkte, att de aldrig hade sett ett får med så långa och grova horn. Också i annat var han märklig. Han hade stor, kullrig panna, kloka ögon och god hållning, som om han vore ett stolt och modigt djur.

»Jag kan inte stå till svars med att låta er somna, utan att tala om, att här är osäkert,» sade han. »Vi kan inte ta emot nattgäster nu för tiden.» Äntligen började Akka förstå, att detta var allvar. »Vi ska fara vår väg, eftersom ni nödvändigt önskar det,» sade hon. »Men vill ni inte först tala om vad det är, som plågar er? Vi har inte reda på någonting. Vi vet inte en gång vart vi är komna.» — »Detta är Lilla Karlson,» sade gumsen. »Den ligger utanför Gottland, och det är inga andra än får och havsfåglar, som bor här.» — »Kanske ni är vildfår?» sade Akka. — »Det är inte långt ifrån,» svarade gumsen. »Vi har just ingenting att göra med människor. Det är en gammal överenskommelse mellan oss och bönderna i en gård inne på Gottland, att de ska förse oss med foder, ifall det blir snövinter, och till gengäld får de föra bort dem av oss, som blir övertaliga. Ön är liten, så att den kan inte föda alltför många av oss. Men eljest sköter vi oss själva hela året om, och vi bor inte i hus med dörrar och lås, utan vi håller till i sådana här grottor.»

»Stannar ni här ute om vintern med?» frågade Akka förvånad. — »Ja, det gör vi,» svarade gumsen. »Vi har gott bete häroppe på berget hela året om.» — »Jag tycker, att det låter, som om ni skulle ha det bättre än andra får,» [ 147 ]sade Akka. »Men vad är det nu för en olycka, som har kommit över er?» — »Det var stark köld i vintras. Havet frös, och då gick tre stycken rävar hitöver på isen, och de har stannat kvar här alltsedan. Eljest finns det inte ett livsfarligt djur här på ön.» — »Jaså, vågar rävarna sig på en sådan som ni?» — »Ånej, inte om dagen, då kan jag nog försvara mig och de mina,» sade gumsen och skakade på hornen. »Men de smyger sig över oss om natten, när vi sover inne i grottorna. Vi försöker att hålla oss vakna, men någon gång måste man ju sova, och då kommer de över oss. De har redan dödat vartenda får i de andra grottorna, och där fanns flockar, som var lika stora som min.»

»Det är inte roligt att tala om, att vi är så hjälplösa,» sade nu den gamla tackan. »Vi kan inte reda oss bättre, än om vi vore tamfår.» — »Tror ni, att de kommer hit i natt?» sade Akka. — »Det är inte annat att vänta,» svarade den gamla. »De var här i går natt och stal ett lamm ifrån oss. De lär nog komma igen, så länge någon av oss finns i livet. Så har de gjort på de andra ställena.» — »Men om de får hålla på så här, så blir ni ju rent utödda,» sade Akka. — »Ja, det ska inte dröja länge, förrän det är slut med alla fåren på Lilla Karlson,» sade tackan.

Akka stod där rätt tvehågsen. Inte var det roligt att ge sig ut i stormen igen, och inte var det gott att stanna i ett hus, där det väntades sådana gäster. När hon hade funderat en stund, vände hon sig till Tummetott. »Jag undrar om du vill hjälpa oss, som du har gjort många gånger förut,» sade hon. Jo, svarade pojken, det ville han nog. — »Det är allt synd om dig att inte få sova,» sade vildgåsen, »men jag undrar om du orkar vaka, tills rävarna kommer, och väcka oss då, så att vi får flyga undan.» Pojken blev så måttligt glad åt detta, men allting var bättre än att ge sig ut i stormen igen, så att han lovade, att han skulle hålla sig vaken.

Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en sten, för att han skulle få lä för stormen, och satte sig att vaka.

[ 148 ]När pojken hade suttit där en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev klar, och månskenet började leka på vågorna. Pojken gick till grottöppningen för att se ut. Grottan befann sig rätt högt uppåt berget. En smal och brant stig ledde ditupp. På den var det väl, han hade att vänta rävarna.

Inga rävar såg han ännu till, men däremot något, som han i första ögonblicket blev mycket mera rädd för. På strandremsan nedanför berget stodo några stora jättar eller andra stentroll, eller kanske att det rent av var människor. Först trodde han, att han drömde, men nu var han alldeles säker på att han inte hade fallit i sömn. Han såg de stora karlarna så tydligt, att det inte kunde vara någon synvilla. Somliga stodo ute på strandbrädden och andra alldeles inpå berget, som om de ämnade klättra uppför det. Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade inget alls. Somliga voro enarmade, och somliga hade pucklar både fram och bak. Han hade aldrig sett något så märkvärdigt.

Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, så att han nästan glömde att spana efter rävarna. Men nu hörde han en klo skrapa mot en sten. Han såg tre rävar komma uppför branten, och så snart som han visste, att han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen och inte ett grand rädd. Det föll honom in, att det var bra synd att bara väcka gässen och lämna fåren åt sitt öde. Han tyckte, att han skulle vilja ställa till på annat sätt.

Han sprang hastigt inåt grottan, skakade storgumsen i hornen, så att han vaknade, och svängde sig på samma gång upp på hans rygg. »Res på er, far, så ska vi försöka att skrämma rävarna en smula!» sade pojken.

Han hade försökt att vara så tyst som möjligt, men rävarna måtte allt ha hört något buller. När de kommo upp till grottans mynning, stannade de och överlade. »Det var bestämt någon av dem därinne, som rörde på sig,» sade en. »Jag undrar om de är vakna.» — »Å, gå på du bara!» sade en annan. »De kan i alla fall inte göra oss något.»

[ 149 ]När de kommo längre in i grottan, stannade de och vädrade. »Vem ska vi ta i kväll?» viskade den, som gick först. — »I kväll ska vi ta storgumsen,» sade den siste. »Sedan får vi ett lätt arbete med de andra.»

Pojken satt på den gamla gumsens rygg och såg hur de smögo sig fram. »Stöt nu till rakt fram!» viskade pojken. Storgumsen stötte till, och den första räven kastades huvudstupa tillbaka mot öppningen. »Stöt nu till åt vänster!» sade pojken och vände gumsens stora huvud åt rätt håll. Gumsen måttade ett förfärligt slag, som träffade den andra räven i sidan. Han rullade runt flera gånger, innan han kom på benen igen och kunde fly. Pojken hade allt gärna önskat, att också den tredje skulle ha fått en stöt, men han hade redan givit sig av.

»Nu tänker jag, att de har fått nog för i natt,» sade pojken. — »Jag tror så med,» sade storgumsen. »Lägg dig nu på min rygg och kryp ner i ullen! Du kan förtjäna att få det gott och varmt efter all blåst, som du har varit ute i.»


HELVETESHÅLET.Lördag 9 april.

Nästa dag gick storgumsen omkring med pojken på ryggen och visade honom ön. Den bestod av en enda väldig klippa. Den var som ett stort hus med lodräta väggar och platt tak. Gumsen gick först upp på bergtaket och visade pojken de goda betesmarkerna där, och denne fick lov att erkänna, att ön tycktes vara särskilt skapad för får. Det växte inte mycket annat uppe på berget än fårsvingel och sådana små torra, krydd-doftande växter, som får tycka om.

Men det fanns minsann annat än fårbete att se på för den, som väl var kommen uppför branten. Där syntes för det första hela havet, som nu låg blått och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och annan udde sprutade det upp i skum. Rakt österut låg Gottland med [ 150 ]jämn och långsträckt kust och i sydväst Stora Karlsön, som var byggd på samma sätt som Lillön. När gumsen gick ända fram till kanten av bergtaket, så att pojken kunde se neråt bergväggarna, märkte han, att de voro alldeles fulla av fågelbon, och i det blåa havet nedanför honom lågo svärtor och ejdrar och kryckjor och grisslor och tordrnular så vackert och fredligt och sysslade med strömmingfiske.

»Det här är riktigt ett förlovat land,» sade pojken. »Ni bor bra vackert, ni får.» — »Ja, nog är här vackert,» sade storgumsen. Det var, som om han hade velat tilllägga något, men han sade ingenting, utan bara suckade. »Men om du går här ensam, får du ta dig väl i akt för alla sprickor, som löper fram över berget,» fortsatte han om en stund. Och detta var en god varning, för det fanns djupa och breda sprickor på flera ställen. Den största av dem hette Helveteshålet. Den sprickan var många famnar djup och närapå en famn bred. »Om någon fölle ner här, vore det allt slut med honom,» sade storgumsen. Pojken tyckte, att det lät, som om han hade haft en särskild mening med vad han sade.

Sedan förde han pojken ner på strandbrädden. Han fick nu på nära håll se de där jättarna, som hade skrämt honom förra natten. Det var ingenting annat än stora klipp-pelare. Storgumsen kallade dem för »raukar». Pojken kunde inte se sig mätt på dem. Han tyckte, att om det någonsin hade funnits troll, som hade blivit förbytta till sten, så borde de se ut på det sättet.

Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre om sig uppe på bergshöjden. Det var hemskt härnere, därför att de överallt råkade på döda får. Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider. Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren bara för ro skull, bara för att få jaga och riva ihjäl.

[ 151 ]Storgumsen stannade inte framför de döda, utan gick lugnt förbi dem. Men pojken kunde i alla fall inte undgå att se all ohyggligheten.

Nu gick storgumsen åter upp på bergshöjden, men när han kom dit, stannade han och sade: »Om någon, som vore duktig och klok, finge se allt elände, som råder här, så skulle han väl inte vila, förrän de här rävarna hade fått sitt straff.» — »Rävarna måste väl leva de också,» sade pojken. — »Ja,» sade storgumsen, »de, som inte river ihjäl flera djur, än de behöver för sitt uppehälle, de må väl leva. Men de här är illgärningsmän.» — »Bönderna, som äger ön, borde väl kunna komma hit och hjälpa er,» menade pojken. — »De har rott hitöver flera gånger,» svarade gumsen, »men rävarna gömde sig undan i grottor och sprickor, så att de inte kom åt att skjuta dem.» — »Ni kan väl aldrig mena, far, att en liten stackare som jag ska kunna rå på dem, som inte ni och inte bönderna har kunnat få bukt med.» — »Den, som är liten och klipsk, kan allt ställa många ting till rätta,» sade storgumsen.

De talade inte mer om detta, utan pojken gick och satte sig hos vildgässen, som betade uppe på högslätten. Fastän han inte hade velat visa det för gumsen, var han mycket bedrövad för fårens skull, och han hade gärna velat hjälpa dem. »Jag får åtminstone tala vid Akka och Mårten gåskarl om saken,» tänkte han. »Kanske att de kan bistå mig med ett gott råd.»

En stund efteråt tog den vita gåskarlen pojken på ryggen och gick över bergslätten bortåt Helveteshålet till.

Han vandrade sorglöst på det öppna bergtaket och tycktes inte tänka på hur vit och stor han var. Han sökte inte skydd bakom tuvor eller andra upphöjningar, utan gick rätt framåt. Det var besynnerligt, att han inte var mer försiktig, för han tycktes ha farit illa under gårdagsstormen. Han haltade på högra benet, och den vänstra vingen hängde och släpade, som om den skulle vara bruten.

[ 152 ]Han uppförde sig så, som skulle ingen fara finnas, nappade ett grässtrå här och ett annat där och såg sig inte om åt något håll. Pojken låg utsträckt på gåsryggen och tittade upp mot den blåa himlen. Han var nu så van att rida, att han kunde både stå och ligga på gåsryggen.

När gåskarlen och pojken voro så sorglösa, märkte de förstås inte, att de tre rävarna voro uppkomna på bergslätten. Och rävarna, som visste, att det är nästan omöjligt att komma en gås inpå livet på öppen mark, tänkte i början inte alls jaga efter gåskarlen. Men som de inte hade något annat att göra, gingo de ändå till sist ner i en av de långa springorna och försökte att smyga fram mot honom. De gingo så försiktigt till väga, att gåskarlen inte kunde se en skymt av dem.

De voro inte långt borta, när gåskarlen gjorde ett försök att höja sig i luften. Han slog ut med vingarna, men det lyckades honom inte att lyfta. När rävarna härav tyckte sig förstå, att han inte kunde flyga, skyndade de framåt med större iver än förut. De höllo sig inte längre dolda i klyftan, utan gingo upp på högslätten. De skyddade sig, så gott de kunde, bakom tuvor och hällar och kommo gåskarlen allt närmare, utan att han tycktes märka, att han var jagad. Till sist voro rävarna så nära, att de kunde ta sats till det sista språnget. Alla tre kastade sig på en gång med ett långt hopp mot gåskarlen.

I sista stund måste denne ändå ha märkt något, för han sprang undan, så att rävarna förfelade honom. Detta betydde i alla fall inte så mycket, för gåskarlen hade bara ett par famnars försprång, och därtill haltade han. Stackaren löpte i alla fall åstad, så fort han förmådde.

Pojken satt baklänges på gåsryggen och ropade och skrek åt rävarna: »Ni har ätit er för feta på fårkött, rävar. Ni kan inte hinna opp en gås en gång.» Han retades med dem, så att de blevo galna av ilska och bara tänkte på att rusa framåt.

[ 153 ]Den vite sprang rätt emot den stora klyftan. När han kom fram till den, gjorde han ett slag med vingarna, så att han kom över. Rävarna voro just då alldeles inpå honom.

Gåskarlen skyndade framåt med samma hast som förut, också sedan han hade kommit över Helveteshålet. Men knappast hade han sprungit ett par meter, förrän pojken klappade honom på halsen och sade: »Nu kan du stanna, gåskarl.»

I detsamma hörde de bakom sig några vilda tjut och ett skrapande med klor och tunga fall. Men av rävarna sågo de ingenting mer.

Nästa morgon fann fyrvaktaren på Stora Karlsön en bit bark instucken under förstudörren, och däri stod inristat med sneda, kantiga bokstäver: »Rävarna på Lillön är nerfallna i Helveteshålet. Tag vara på dem!»

Och detta gjorde fyrvaktaren också.