Norrtullsligan/Kap 10

←  Kapitel IX.

Norrtullsligan av Elin Wägner Kapitel X.

Kapitel XI.  →

X.

Nyårsafton.

På julaftons morgon hände något oerhört klockan halv åtta. Vi hade redan önskat varandra god jul och låg och dåsade på halvspänn som man gör, minuten innan man skall stiga upp. I alla krukor och vaser, som vi kunnat sammanleta, fanns granris och lingonris och tall, rena dukar på alla bord, nyskurade mässingsstakar och Babys hyacinter i knopp i våra fönster.

Eva hade just sagt till mig: ”Vi kan gärna ligga litet till, inte kan dom ge en ovett, om man kommer en kvart för sent till kontoret, man skall väl känna något av att det är jul,” då mitt öra fångade kaffeskrammel i korridoren, och notariens mamma visade sig, leende och blid.

— O, nej men då, så rysligt rart av fru Berggren, sade vi allesammans, och hon ställde brickan på bordet och sade:

— God jul, fröknarna, och håll till godo. Det var ändå en liten trevlig början på det hela, men Baby, jag såg det på henne, fann det smärtsamt att äta notariens mammas saffransbröd och såg mulen ut. Det var rätt lustigt, jag observerade Emmy avsides göra ett försök att trösta Baby på följande originella sätt:

— Seså, var inte ledsen, tänk på mig, mig har ingen bedragit en gång!

Vi skulle sluta kl. 1 på kontoret, och då hade jag stämt Putte dit, för han ville ut och handla sedan.

När jag kom till byrån på morgonen, tyckte jag, att städet och herrarna skulle se på mig vad som hänt kvällen förut, och jag bävade för att möta chefen. Men han såg så fryntlig och obesvärad ut, att jag trodde han glömt alltsammans.

Nå, det märkte jag då, att han icke hade gjort. Hela förmiddagen kämpade vi en tyst och förtvivlad kamp, han ville gå vidare i texten, jag ville förhindra det, julfriden var tillräckligt omskakad ändå. Blir han inte bättre, kan jag omöjligt ha mina ringar på höger hand mera. Det gör för otäckt ont, när han lägger till med all sin styrka.

Klockan blev 1, och häradshövdingarna gick på slaget efter att ha tittat in i mitt rum, där chefen befann sig och önskat god jul med ett menande leende, som jag skulle velat slå dem för. Jag hade ju stämt möte med Putte, men den slarven dröjde, så jag tänkte gå ner och vänta i porten, för att bli av med chefen, det förstod jag inte var att tänka på.

Han vimlade omkring mig och fann på alla möjliga frågor att uppehålla mig med: vad jag skulle göra under juldagarna, om jag hade tänkt på någon present åt honom, om jag ville gå ut och gå med honom och slutligen om jag var nog löjlig att vara ond för föregående kväll.

Jag var nervös till det yttersta, då äntligen Putte anlände. Jag fick mössan av honom.

— Seså, min pys, hälsa på häradshövdingen! sade jag med hemlig glädje.

Det var pengar värt.

— Å, fan! sade han.

— Hur så? frågade jag.

— Var det han som skulle ha kavajen?

— Nej, men häradshövdingen, sade jag milt förebrående, kan man inte lita bättre på er med en julklappshemlighet?

— Ja, men han är ju stora karlen.

— Ja visst, sade jag, det är tolv år emellan oss, men han är så storväxt. Det är efter pappa.

Och så gick vi. Vad chefen tänkte vet jag inte. Tids nog får jag reda på det.

Putte skulle nödvändigt till Västerlånggatan. Jag ville inte alls dit, men han bara marscherade åstad, visslande, och när vi mötte någon äldre dam, nös han regelbundet till alldeles oförberett, just då vi dubblerade, så jag sade:

— Barn, du blir tagen av polisen!

Då började han en annan taktik och sade oupphörligt högt:

— Pegg, tycker inte du, att det där fruntimret borde visa litet mer av makaroniklykorna?

Till slut måste jag ta honom i örat, då vi kom mitt för riksdagshuset.

— Jaså, Pegg, sade han då, om en grabb har spart hela sista veckan och delat ut lappar åt Londonbiografen för att kunna skramla till en snobbig present åt sin syster, så blir han agad av henne på julafton, det hade jag inte tänkt mig.

Han är Anderssonskans Kalle upp i dagen, men så har han också haft boken i bibelpärmarna varenda morgonbön under hela termin.

Naturligtvis bad jag honom fegt om förlåtelse, och han sken upp och styrde sina steg till riksdagshusets norra gavel, som är vänd åt strömmen till.

— Men Putte, sade jag, du går ju en omväg, men han gav sig till att springa, och när jag hann upp honom, stod han och petade i en spricka i stenfoten.

— Det är min sparbank, förstår du, sade han, men du får vända dig om, inte behöver du se hur mycket jag har.

— Men barn lilla, varför gör du så, sade jag.

— Annars köpte'n oppet, förståru medsamma, du kan tro grabbarna lägger mycke pengar i bakelsesmulor på Wienerbageriet, men jag har spart jag. Han såg strålande stolt ut över att ha försakat Wienerbageriets läckerheter för min skull.

Sedan skulle han se i vartenda fönster, för nu skulle det köpas något åt Pegg att bli fin med. Slutligen stegade han beslutsamt in i en liten galanteriaffär, och jag undrade rörd vad det var av fönstrets ohyggligheter, som fängslat hans håg. Först när han kom ut, skinande, med ett paket i kavajfickan, kunde jag förmå honom att sätta sig ned bredvid mig på röda vagnen vid Slussen för att åka hem.

Plötsligt sade Putte med ljudlig röst:

— Pegg, varför sade din chef: ”Å, fan!” när han fick se mig?

Spårvagnen upphörde för ett ögonblick att andas, och jag fick eld i kinderna.

— Det tror jag inte han sa, svarade jag brådskande. — Men hör du, Putte — för att blanda bort saken — vill du gå ett ärende åt mig, när vi kommer hem? Jag minns, att det är min tur att köpa sprit i dag, men jag har inte flaskan med mig. Du springer nog ner och köper, jag är så trött.

— Har fruntimret inte tänkt på det orätta i att vänja barn vid att hitta till krogarna, sade plötsligt en gammal herre invid mig, och det gick ett sus genom spårvagnen.

— Nej, det får jag säga, att jag inte har, svarade jag sanningsenligt, varpå en tredje person blandade sig i samtalet med den förklaringen, att minderåriga inte får hämta sprit. Då det nu såg ut att arta sig till en hemtrevlig, allmän konversation, tog jag mitt parti och steg av med Putte, fast vi hade ett par hållplatser kvar.

Pojken var lycklig, han trodde han skulle skickas till ett vanligt utskänkningsställe och blev mycket snopen, då jag sade, att det var fråga om denaturerad sprit till Ligans te och lockar.

Vi hade sedan allesammans mycket roligt åt historien, men kanske det roade mina vänner än mer att höra om chefen och felsteget. Putte fick inte heta något annat än felsteget hela kvällen.

Klockan 7 kom våra julgäster, den humoristiska på F. B. som stod så ensam i världen, att intet hem öppnat sig för henne mer än vårt, och Gerda, som fortfarande med klent resultat sökte en antaglig älskare.

Det var jul i hela huset, och från våra fönster räknade vi till sex julgranar i de olika våningarna, men vår var den sjunde, och Putte fick tända ljusen. Flickorna var rörande mot Putte, rörande, han var dagens hjälte och fick julklappar av oss allesammans. Jag höll på att kyssa ihjäl honom för en fasansfull brosch à 75 öre från Västerlånggatan. Jag skall gömma den till hans barn, av vilka jag väntar mig mycken glädje på ålderdomen. Vi gav varandra småsaker, och Emmy fick 10 olika slags tvålar, ty den varan är hennes enda, stora passion.

Stämningen var god, och när den ville klicka, tog vi till dragspelet. Supén gav oss sedan full sysselsättning under ett par timmars tid, jag satte alla i arbete både före, under och efter densamma, och alla turade vi om att röra i gröten. Baby föreslog att servera den, då den kokat en kvart, så det var nog tur för notarien, att han drog sig tillbaka i tid. Jag måste bekänna att när det blev min tur, och jag stod där ensam i köket, grät jag en liten vers av plötslig och bitter längtan efter min mamma och mitt hem, som jag aldrig får se mer. Ingen sade något, men jag tror, att vi alla fick röda ögon över denna minnesvärda gröt. Och notarien slog lovar i korridor och tambur, som om han varit katten. I moralens namn måste jag schasa av honom två gånger.

När vi ätit och med gästernas benägna hjälp diskat och gjort fint, bäddade vi åt Putte bakom en liten skärm och fick honom med mycken möda att lägga sig. Alla flickorna ville kyssa honom, där han låg och såg söt ut, men jag varnade dem. Så småningom lägrade vi oss allesammans ungefär som herdarna på marken, Baby och jag på braskuddar, fårskinn och aftonkappor, medan våra gäster efter mycket krus sträckte ut sig i våra respektive sängar och soffor. Vi hade inte hjärta i oss att låta dem gå hem och lägga sig i sina dystra, ensliga rum, den natten. — Det var inte mycket religion i vår jul, men där fanns rätt mycket rörande vänskap och en smula osjälvisk uppoffring och ävenledes ett visst hjältemod, ty alla var glada, fast ingen var gift.