Norrtullsligan/Kap 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel XVII.
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel XVIII.


[ 139 ]

XVIII.

Baby, min älskling!

Tack för ditt långa och smärtfyllda brev. Jag vill lära dig något med anledning av detsamma, och det är, att man icke skall fästa sitt hjärta vid något, som tillhör denna världen, allra minst vid mig. Barn, lilla, jag är trolös i kärlek, som så många andra kvinnor och män med för resten, jag tröttnar på allting förr eller senare, till och med på Stockholm och att sitta på kontor. Jag vet, älskling, det försvarar inte mitt uppförande att ge mig av utan förberedelser och farväl och bara vara borta, när ni kommer hem från hushållsskolan. Men skilsmässan måste ju i alla fall ske, då eller till den sista mars, och jag tyckte jag kunde icke stå ut att vara med om upplösningen från ovan och ända ner. Jag har hållit mycket av er, ja, och så var det ju det där telegrammet från min sjuka vän, som jag skrev om.

Jag är nu på en plats, där det icke finns telefon och kontor och ingenting vad vi är vana vid och atmosfären är en helt annan än [ 140 ]Vasastadens. Det är hos en godsägare, vars frus vänskap jag vann en gång, genom att ge korgen åt en man, som hon inte fick i alla fall, och hon har små nya vårtvillingar, så du kan tänka dig, att hon tackade Gud att jag kom, som inte har några och är oförhindrad att använda all den muskelkraft jag sparat under halvåret i Stockholm på att sköta deras tvätt, som var beräknad för en, så du kan tänka dig, och värma deras mjölk och allting annat.

Du undrar nog om jag saknar Ligan och dess håla och det gör jag, men jag längtar inte tillbaka.

Min rätta plats är icke vid skrivpulpeten, och pennan är icke mitt vapen. Gud, vad jag njuter av att arbeta med båda mina händer, med hela min kropp, att bära ämbar, att kånka på ungar, att stryka små skjortor — om du visste hur söta — att hänga upp tvätt och att se hur snön smälter i skogen! Jag stiger upp om mornarna, jag hackar ben till hönsen, jag löper i källaren och på vinden, jag lagar sjukmat, jag trälar värre än om jag vore gift här på gården, jag tänker på ingenting, och faktiskt har min hy blivit bättre. Planer har jag inga bestämda just, det enda jag grubblar över är Putte. Du vet ju, att han är en sådan utmärkt pojke, fast litet nervös av sig i klassen, och rektorn säger, att han borde stå under [ 141 ]en god och om ledning. Men hur skall jag kunna ställa om någon sådan i Stockholm åt pysen? Jag ville flytta honom till ett läroverk i en liten stad och ha skolhushåll för en 6 à 7 pysar till, men allt det där är minsann inte så lätt att ordna. Få se till hösten!

Ja, få se till hösten! Hur har Ligan det då?

Eva, låt oss börja med den mest lyckade av oss, är säll någonstädes i Vasastaden med ungdomskärleken, som jag för min del inte fann behag i, men det gör nu detsamma, när Eva själv fann försynens uttryckliga pekfinger i att han, liksom hon, hade poletter på Sturebyfféen.

Emmy, ja, det låter sig ju disputeras huruvida hon inte kommer att vara den allra lyckligaste av oss, eftersom hon då antagligen genomgått den sista stora överraskningen eller missräkningen. Stackars gamla Emmy, hon var alltid den mest trögtänkta av oss, den som visste minst och den mest prosaiska. Och snart vet hon mer än alla jordens lärda tillsammans.

Till sist är det du, Babybarn, som jag fick ett alldeles särskilt hjärta för, ensam du var så hjälplös och god, och jag är just ingendera delen. Du kan ju tänka dig min förvåning, då du skrev, att du sökt min förra plats hos häradshövdingen, och att han var betänkt på att låta dig få den.

[ 142 ]Det var ju vådligt roligt för dig det och en ovanlig tur att bli föredragen framför så många, när du ju i alla fall inte kan maskinskrivning eller är just vidare van vid korrespondens. Det har väl aldrig fallit dig in att det kunde vara för ditt utseende som han reflekterar på dig? Inte? Nej, sånt vill man ju inte gärna tänka, när det är frågan om plats på kontor! Man tycker det inte alls hör dit, eller hur? Och det kan mycket väl hända, att det inte alls är den saken, men du vet ju, att när du bara skickade dina betyg, var det just ingen som fäste sig vid dem!

Jag vill inte alls avråda dig från platsen, för det är ju bra kontorstid, och han är ju en sådan human chef, och han kommer säkert att tycka mycket bra om dig. Ja, kära du, om han ville tycka om dig på allvar, så att han aldrig för framtiden fäste sig vid någon annan, så skulle ju ingen bli gladare än jag, ty han är gränslöst vinnande och älskvärd och ser ju ofantligt fin och bra ut också.

Det här låter ju ganska överflödigt, då det bara är fråga om en plats, men du kan ju tänka dig, att jag inte säger det alldeles utan skäl. Du förstår, för mig var det ju inte så farligt, jag har ju åldern inne och har varit med om litet av varje. Men jag är inte säker på att du skulle kunna genomskåda honom så [ 143 ]bra som jag. Du har inte rättighet att vara så klok som jag ännu. Det blir man först när något skett, som du ännu icke upplevat. Jag vet ju inte alls, om han talat något med dig om mig, nåja, det har han ju ingen anledning till, och lyckas han få dig på min plats med dina tjugu år och dina mjuka lockar, så tror jag nog, att han blir glad åt att jag reste, fast han lär ha varit förargad i början, och sagt att jag bar mig åt som en piga, som ”går” från platsen.

Ja, ja, nu gör du som du vill i alla fall, goda råd är till för att föraktas. Men det är åtminstone så mycket som att du är på din vakt, när han blir hänförande, som han kan vara. Ser du, saken är den, att han och du ser så milsvitt olika på många saker, men det kommer han att dölja för dig till en början. Och skall du nu flytta från sockerbagarens och hyra rum igen, så kom ihåg, älskling, att det moraliska stödet av en familjetambur är icke att förakta.

Du, om han talar någon gång om mig, händelsevis, kan du gärna låta mig veta hur han tänker om mig, fast, kära du, det gör detsamma, jag blir nog lika glömd: som alla andra, som han… jag menar, som haft plats hos honom. Särskilt om du kommer dit, förstås. Och det gör du, jag känner det på mig. Tänk [ 144 ]att det skulle bli du! Men jag kan så väl förstå, att just ditt utseende skulle slå an på honom.

Nu, lilla Baby, skall jag gå och lägga mig. Jag har en säng så smal, att jag knappt kan ligga i bredd med mig själv, men det oaktat somnar jag bums med detsamma varenda kväll. Kroppsarbetets välsignelse!

Adjö, min unge. Allah vare med dig! När tror du han ställer om att vi åter får träffas?

Din Elisabeth.


Minns du, när Emmy flyttade till sjukhuset, och jag skulle telefonera, att de hämtade hennes effekter? Du var i djup negligé, det var jag och Eva också, och när jag begärde numret skrek du åt mig: Kom ihåg, att säga till om ett gift stadsbud!

Nåväl, lilla vän, jag vill icke grumla din rena själ, men den blivande chefen är långt ifrån något gift stadsbud!

För sista gången

Pegg.