Från Wikisource, det fria biblioteket.
Nyårsmorgonen.
amla året gått till ända, —
Ingen hejdat tiden än —
Och i ödets bok sig vända
Bladen till ett nytt igen.
Vett och forskning föga båta
Till att pejla tidens ström:
Hvad som stundar, är en gåta,
Hvad som flyktat, är en dröm.
Åren komma, åren fara,
Menskan föds till samma lott.
Lifvet är en skolgång bara,
Tiden dess terminer blott.
Ser du ej, hur lifvets gnista
Flammar upp och släcks derpå:
Är väl detta år ditt sista?
Är det fler, som återstå?
Ej har stoftet, som här andas,
Säte uti Guds konselj:
Ingen vet, hvad dag den randas,
Evighetens nyårshelg.
Anden mot sitt drömda Eden
Spejar understundom än,
Och en gång skall segelleden
Öppnas till hans hem igen.
Icke tveka han behöfver,
Hvar hans väg skall ta’ utaf:
Han vet nog att spången öfver
Är till slut den hvälfda graf.
E. S—dt.
