Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den blomsterprydda gondolen gled
Allt utför Älvsborgsflodens bölja ned.
Det var så hemskt i den mörka natt.
En flicka skön vid rodret satt.
Kring pannan bar hon en lagerkrans
Beprydd med stjärnornas milda glans.
Hon sjöng om vännen så ljuv och kär,
Som uppå Älvsborg fängslad är.
När Vilhelm hörde den rösten klar,
Som genom järnbeslagna fönstret far.
»Hallå», han ropte, »min sångarvän,
Din röst, den känner jag igen.
Ett barn jag mördat väl har för dig,
Men ändå kunde du förlåtit mig,
Ty kärleken än är lika stor
Hos fången, som uppå Älvsborg bor.
Och havet ryter och åskan går
Och böljorna emot Älvsborg slår.
Det blixtrar till, och den fången såg
Sin sångarvän uti böljan låg.
»Att sitta innespärrad i en bur»
Så klagar fången, »o jag, arma djur!
Min Sigrids öden jag dela må,
Min grav skall bliva i böljan blå.»
Och fången kvar uppå Älvsborg satt
Till dess han rymde därifrån en natt
och kasta sig uti böljan blå
För att sin Sigrid återfå.
Mången gång uppå Älvsborg sen
Man haver hört denna röst så ren.
Och denna röst man känt igen,
Ty det var fångens sångarvän.
