Text ur Visbok, 1923 under rubriken Visor om äldre och nyare olyckor och brott.
En olycklig händelse,
som på Nya kungsholmsbron i Stockholm sig tilldrog en morgonstund sommartiden 1774, med en arbetskarl, vilken då han skulle gå till sitt arbete, blev i sin enfaldighet liksom uppslukad uti en av de under bron varande stenkistor, vars fyllning gav sig undan i samma ögonblick den gråhårige mannen satt sin fot på stället så att han störtade i djupet.
O! kristenhet märk
Guds dråpliga verk,
Hans domar och lag,
Hans allvisa styrsel och helga behag:
Giv nogaste akt
På Skaparens oövervinnliga makt!
Till varning och skräck
För den som är fräck,
Har Gud låtit se
Hur snart han en dödlig sin bane kan ge
O! människa betänk:
Ditt intet, Hans allt som dig livet har skänkt.
En arbetskarl gick
I anständigt skick,
Om morgonen från
Hem, hustru och barn som ett timeligt lån
Till arbet' helt sund:
Men vägen sig öppnar, han ses sjunka till grund.
Ho kunde väl tro
Att sådan en bro
Skulle vara så klen,
Helst han är uppbygder på kistor av sten:
I ett ögonblick
Den mannen ur tiden i evighet gick.
Ack, ängsligt att se
Den sjunkandes ve,
Och ej komma åt
Att hindra ett sådant olyckans försåt:
Man såg, man var rädd,
Att nalkas den farliga, störtande bädd.
Dess åldriga kropp
Grovs äntligen opp
Ur mord-hålan stygg,
Som ingen blitt varse, men övergått trygg.
Ack, grymmaste ort,
Din grundval mer säker och fast vara bort!
Man grov hela dan'
Och ryktet i stan
Utspriddes därom
Hur hastigt och underligt mannen omkom.
På den stenfasta bron.
O! Gud, för allt ofall oss nådigt förskon!
Vad hjärtans besvär
Hans maka så kär,
Som nu lever kvar,
Av vännens förlust haver haft och än har
Beskrivas ej kan.
Fast sällare liv uti döden han fann.
Deras dotter så ung
En börda så tung
Så bittida fick,
När huldaste fadern från henne gick.
Hon faderlös är,
Men Gud är dess fader, som barnen har kär.
Oförsiktighetsvis
På vatten och is
Samt månghundra sätt
Hörs andra olyckor nu hända så tätt.
Att makt ligger på
Be Gud och försiktigt sin värld genomgå.
