1.
O evighet, din längd mig fast förskräcker,
som början har, men aldrig ändan räcker.
O evighet, en tid förutan tid,
din hugkomst gör, att jag där hissnar vid.
2.
All timlig nöd, den störste här kan vara,
med tidens fart sin kos dock måste fara,
men våndan grym, som evigheten bär,
Förutan hopp, förutan lindring är.
3.
O evighet! för dig mitt hjärta bävar,
när i ditt djup min häpna tanke svävar,
Begrundande hur gräslig pinan är,
Som dödar allt, men intet liv avskär.
4.
Ack! om det kval, som de fördömde lida,
På så mång år till ända skulle strida,
Som stjernor finns på himlarunden klar,
Som löv och gräs på jorden varit har.
5.
Så vore dem en ljuvlig tröst för handen,
En skymt av hopp att slippa avgrundsbranden:
Men jemmer! då förnyas plågan först,
När de förment den hava varit störst.
6.
O! huru sträng månd' Guds rättvisa vara,
Den näpsten ej, ack! evigt ej kan spara.
För dem som här motvilligt, argt och fräckt
Den nåd försmått, som dem till bättring väckt.
7.
För gudlöshet, med uppsåt här bedriven,
I Herrans lag står själens dödsom skriven.
Ett timligt brott ett evigt straff så får,
En syndig lust ger evigt samvetssår.
8.
Fly, menskobarn! ack! fly då satans snara:
Din yra fröjd kan icke evigt vara;
Nej! lik en ström den far, den hastar bort
Och sänker dig i avgrund innan kort.
9.
Så länge Gud är Gud, och Gud månd' bliva,
Skall plågan ej de dömda övergiva
I mörkrets djup. Då lyktas våndan där,
När Herren Gud ej mera evig är.
10
Vak upp, min själ, låt syndasömnen fara;
Tag dig i tid, ack! tag dig väl till vara!
I dag sann bot och bättring gör;
Ty öppen står nu evighetens dörr.
11.
Låt världens lust, prakt, högfärd, rikdomshåvor,
Makt, ära, gunst och sviklig lyckans gåvor
Ej dåra dig; att evighetens natt
Med sorg och ve dig ej omgiver platt.
12.
O evighet! din längd mig fast förskräcker,
som början har, men aldrig ändan räcker.
O evighet! en tid förutan tid !—
Förbarma dig, o Gud! gif nåd och frid.
