Från Wikisource, det fria biblioteket.
O lönnlig sorg, vad du är tung,
vad du är tung att bära!
Ty görs mig tiden och stunden så lång;
för Gud skall jag mig klaga.
Mitt hjärta haver sig en vän utvalt
i världen var hon kan vara,
i ord och tal så är hon from;
till henne står min begäran.
De falske klaffare gå där om,
de vilja oss båda åtskilja;
jag hoppas till Gud i himmelrik
det sker allt efter hans vilja.
Ty världen är full med falskhet och svek,
det haver jag ofta förnummit,
så väl ibland fattig som ibland rik.
Var skall man en trogen vän finna?
Ty det är ingen i världen till,
som vet varav sorgen klagar,
förutan den som henne bär;
hon tvingar honom nätter och dagar.
Jag är allt som en liten fågel
som sitter på liljekviste,
så långt ifrån by, så högt under sky;
Gud nåde den sin maka bortmister!
Jag är allt som en liten fisk,
som simmar på havsens grunde;
när andra små fiskar gå till leks,
då yppas min sorg margelunde.
