Och riddaren red genom grönskande lund
För att kärestans boning uppnå,
Då varsnade han uti skymningens stund
Sjelfva skogsnymfen framför sig stå.
Der stod hon, den stolta, i höghet och prakt
Med det glänsande, lockiga hår
Och ögon, som lyste af kärlekens makt,
Och en mund, som förförande log.
»Var helsad, du tappre,» hon läspade ömt,
Och guldhornet hon riddaren bjöd,
»Drick kärleken till! Och när hornet du tömt
Sitt då af och tråd dansen med mig.
Jag bjuder dig kärlek och glödande vin
Och det åldriga, skummande mjöd,
Jag bjuder dig guld i förgyllande skrin,
Sitt då af och tråd dansen med mig.»
Men riddaren sporrar sin gångare god
Och flyr bort med det gyllene horn.
Till Ljungby det bär öfver heden med mod,
Men af ljungeldar spärras hans väg.
Då rider han in på det nyplöjda fält,
På vars fåror han korstecknet gör;
Men trollen på heden, de skrika så gällt:
»Gif oss åter vårt röfvade horn!»
Så kom han till Ljungby, sin kärestas slott,
Och föll ned för sin älskade brus,
Berättar sin färd, huru hornet han fått,
Och bedyrar sin trohet och dör.
