Odæ Sveticæ (1674)/En naturlig Döds Betrachtelse

Aria.

En Naturlig döds-Betrachtelse.

Hwad är thet åht at iagh mit Sinne qwällier/
för fåfäng winst min ädla frijhet Sällier/
förgiäfwes möder hufwud hand och Läpp?
Jag pijne plåge quällie mig framhärdig
Doch kommer den som gör mit wärck ey wärdigt/
Een finger knäpp.

[ 44–45 ]

2
Haar iag en gång utur Folks-samfund farit/
Blijr seen med mig som iag had' aldrig warit/
Jag blijr uthi dåd långa tysta brackt:
En långlig Natt haar stillt min Been och Länder/
En långlig Sömpn mijn Ögon/ Fötter/ Händer
Haar sammanlagdt.

3
Ett annat Folk då Soolens Klarheet skådar/
Min Lägerplats en ann mäd Föttren tråder/
Ack at jag sjelf blijr Sinneslös til Mull!
Jag haar speelt ut/ min wandring haar en ända/
Mitt Glaas är ur/ min Trå är af/ min Slända
Är spunnen full.

4
Hwij will iag då om Werlden sorgse wara/
På Sjö ock glö stoor Lycka effter fara/
När mig strax bör en oundwijklig död:
Skull' jag mig sielf i Sorg ock oroo föra/
Hwad woor thet meer/ än mig i Lijfwet göra
Onödig nöd?

5
Träd Frijhet fram/ i oförfalskad Smycker/
Träd fram och bryyt mitt Ook i tusend stycker/
Mitt Ook/ mäd alt sitt träle lijkt beswär:
Mit Ook/ thet jag sielf-willigt på migh lade/
Då jagh af Oförstånd til Skuggan sade:
Tu äst mig kär.

6
Jag haar nu lärdt/ inwärtes Werlden känna/
Hur fåfängt är/ alt hwad wij efterränna/
Hur lyckan sielf/ hon ställer oss försåt:
Gijf Gud min Werld mäd ähran genom wandra/
O mycke fijk och slääp om alt dåd andra
Är intet åt.

7
Gijf Gud at iag behöflig Medel njuter/
Til ett gladt Mood/ thess jag mijn Ögon sluter/
Thet är ock blijr mig ensamt ett för alt.
Den mehra will/ han mehra effterleeter/
Den minst' af alla Werlds-fåfängligheter
Haar iag uthwaldt.