Odæ Sveticæ (1674)/X. Ode om förnufftet ock Willjan
| ← IX. Den unga sielf-klokes Swaar |
|
En naturlig Döds Betrachtelse → |
FAst mycki mycki gott har Gud oss Mänskiom gifwit/
Ock oss thess rätta bruuk i Wettet föreskrifwit:
Män wettet är ett Frö/ som will af lärdom wäxa/
Därtill Förfarenheet oss daglig geer ny lära.
När nu wårt wett har lärdt rätt ondt ock gott åtskillja/
Så haar wår gode Gud oss också gijfwit Willja/
Thet onda til at fly/ thet goda til at söka/
Och så Gud Nådes lään/ mäd egen flijt föröka.
Män ack! ett Tycki är/ som oss alt fallskt inbillar/
I föllje mäd en Lust/ som ock wår Willja willar:
Dem haar eij du wår Gud/ dem haar owännen plantat/
När Mänskjan war ut-om dijn Budords Gränsser slantat.
Mäd thesze haar altså hwar Mänskia fått at kämpa/
Thess antingen hon dem/ ell ock de henne dämpa:
Hoo winner får en Skänk/ en herlig Skänk til Löön/
En Skänk som öfwergår/ alt Mänskie-hopp ock böön.
Män i förmätne Follk/ i som högt och widt upgaapen/
Ock hälsosamma Råd så Hierteställtiskt aapen/
Wist komma lär den Dag/ i skolen blij så klämta
At hwar ock en skal sij/ mäd Gud är eij at skämta.