Odjur, människor och gudar/En röd strövkår i vår väg
| ← Striden vid Sejbi-floden |
|
I den eviga fredens land → |
EN RÖD STRÖVKÅR I VÅR VÄG
I en dal mellan två höga bergåsar fingo vi se en hjord av jak-oxar och annan nötboskap drivas skyndsamt norrut av tio beridna sojoter. Sedan de försiktigt närmat sig oss, berättade de till sist, att fursten av Todji, vars titel på landets språk är »nojon», beordrat dem att driva djuren genom Buret Hei in i Mongoliet, när han erfarit de rödas plundringar. De hade givit sig i väg, men fått veta av några sojoter, som voro ute på jakt, att denna del av Tannu Ola var besatt av rödgardister från byn Vladimirovka, varför de blevo tvungna att vända om. De upplyste oss om var de rödas utposter funnos och hur många som bevakade passet till Mongoliet. Vi utsände tataren och kalmucken för att rekognoscera, medan vi andra gjorde oss i ordning att framtränga vidare genom att linda våra skjortor omkring fötterna på hästarna och sätta på dem nosgrimmor av remmar och repstumpar för att hindra dem från att gnägga. Det var mörkt, när våra spejare återkommo och inberättade, att omkring trettio röda partigängare uppehöllo sig vid pass tio kilometer från oss, där de lagt beslag på sojoternas »jurtor».[1] Vid passet, varifrån det var knappa två kilometer till de rödas läger, funnos två poster, den ena på två soldater och den andra på tre. Vår väg gick mellan de båda utposterna. Från toppen av berget kunde man tydligt se de båda posteringarna och även beskjuta dem. När vi kommit nära denna bergstopp, lämnade jag de övriga och fortsatte framåt tillsammans med min vän, tataren, kalmucken och två av de yngre officerarna. Från berget kunde jag en knapp kilometer framåt se två eldar, och vid var och en av dessa satt en soldat med sitt gevär, under det att de andra lågo och sovo. Jag ville icke komma i strid med fienden, men vi måste bli av med dessa utposter och det utan skottlossning, ty eljest skulle vi aldrig komma igenom passet. Och jag trodde, att det skulle bli omöjligt för fienderna att sedan finna ut, vilken väg vi tagit, emedan det överallt var fullt av spår efter hästar och boskap.
»Jag skall ta de där två på min lott», viskade min vän och pekade på utposten till vänster.
De övriga skulle ta hand om den andra posten. Jag kröp framåt bland buskarna bakom min vän för att vara honom till hjälp, om så skulle behövas, men jag måste medge, att jag icke alls hyste några bekymmer för honom. Han var över två meter lång och så stark, att när en häst ibland vägrade att ta emot bettet, lade han armen om dess hals, sparkade undan dess framfötter och tvang omkull den, så att han lätt kunde betsla den på marken. När det endast återstod ett hundratal steg, ställde jag mig bakom buskarna och spejade. Jag kunde se elden och den halvsovande vaktposten, som satt med geväret över sina ben. Hans kamrat, som låg och sov bredvid honom, rörde sig ej, och deras vita skinnstövlar voro tydligt synliga för mig. Under en lång stund kunde jag icke upptäcka min vän, och allt var lugnt vid elden. Plötsligt hördes otydligt ett par rop från den andra utposten, och sedan var allt tyst. Vår vaktpost lyfte långsamt på huvudet, men i samma ögonblick reste sig min väns väldiga figur och skymde elden för mig. Blixtsnabbt syntes vaktpostens fötter flyga genom luften, när min vän gripit honom i kragen och slängde honom rätt in i buskarna, där båda försvunno. Min kamrat syntes åter i nästa ögonblick och svängde den andre rödgardistens gevär över dennes huvud. Jag hörde det dova slaget, och sedan var det alldeles tyst. Han kom därefter tillbaka till mig och sade med ett förläget leende:
»Nu är det gjort. Gud och djävlar! När jag var pojke, ville min mamma, att jag skulle bli präst. När jag växte upp, blev jag examinerad agronom för att … strypa folk och slå in skallen på dem. Revolution är allt någonting bra galet!»
Med vrede och avsky spottade han och tände sin pipa.
Vid den andra utposten var också allting slut. Under denna natt uppnådde vi högsta punkten på Tannu Ola, och sedan bar det utför ned i dalen, som var bevuxen med en tät buskvegetation och genomdragen av ett helt nätverk av små strömmar och bäckar. Omkring klockan ett gjorde vi halt för att låta våra hästar beta, eftersom vi då träffade på ypperligt gräs. Här ansågo vi oss vara i säkerhet, och vi sågo också många lugnande tecken, som tydde därpå. På bergen syntes betande hjordar av renar och jak-oxar, och de sojoter vi träffade bekräftade vår förmodan. På denna sidan om Tannu Ola hade sojoterna icke sett några rödgardister. Vi skänkte dessa sojoter en kaka karavante och sågo dem avlägsna sig belåtna och övertygade om att vi voro »tzagan», det vill säga hyggliga människor.
Medan våra hästar vilade sig och betade på det frodiga gräset, sutto vi vid elden och rådslogo om hur vi bäst skulle fortsätta vår färd. Det utspann sig ett skarpt meningsutbyte mellan två partier inom vårt sällskap, av vilka det enas talan fördes av en överste, som i likhet med fyra andra officerare hade fått ett så starkt intryck av frånvaron av de röda söder om Tannu Ola att de beslöto taga sig fram västerut till Kobdo och sedan vidare till lägret vid floden Emil, där de kinesiska myndigheterna internerat sextusen man av general Bakitjs trupper, som kommit över från det mongoliska området. Min vän och jag jämte sexton av officerarna föredrogo att genomföra vår gamla plan att bege oss till sjön Kosogols stränder och därifrån vidare österut. Som ingendera sidan kunde övertala den andra att släppa sin plan, delade sig vårt sällskap, och vid middagstiden följande dag togo vi avsked av varandra. Det avlöpte så, att vår avdelning på aderton man visserligen hade många strider och andra svårigheter på vägen, som kostade sex kamrater livet, men att de övriga av oss kommo till målet för vår färd, så innerligt förenade genom de band av tillgivenhet, som kampen för livet knöt, att vi för alltid bevarat de varmaste känslor av vänskap för varandra. Den andra gruppen under överste Jukovs ledning omkom. Den mötte en stark avdelning rött kavalleri och nedgjordes av detta i två träffningar. Endast två officerare undkommo, vilka omtalade denna sorgliga nyhet och detaljer från striderna för mig, när vi träffades fyra månader senare i Urga.
Vår skara på aderton beridna män jämte fem packhästar begav sig uppför dalen Buret Hei. Vi plumsade i kärren, övergingo otaliga dyiga vattendrag, fröso under isiga vindar och blevo genomblöta av snö och slask, men vi framhärdade outtröttligt fram mot södra ändan av Kosogol. Vår tatar var vägvisare åt oss och förde oss säkert på stigar, vilka voro väl upptrampade av en mängd boskap, som drivits ut från Urianhai till Mongoliet.
Fotnoter
- ↑ Jurta = mongolernas hus eller tält, förfärdigat av skinn.