Om ägoskilnader/Inledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Om ägoskilnader.
Academisk Afhandling
av Otto Herman Forssell; Edvard Flygare; Claës Axel Widstrand

Inledning
Ägoskilnader i allmänhet  →


[ 1 ]


Inledning.


Ett för hela den Germaniska stammen egendomligt förhållande är den stora vigt och betydelse, som fästades vid äganderätten till jord. Denna i förening med slägtförbundet utgjorde grundvalarne för de äldsta af oss kända Germaniska samhällsförfattningar och inverkade lika mycket på utvecklingen af deras offentliga som enskilda rätt. Dessa rättsbe­grepp utvecklade sig dock på olika sätt hos de särskilda nationerna till följd af de olika förhållanden, hvaruti de in­trädde efter den stora folkvandringens slut. Syd-Germanerna bosatte sig i länder, som redan till större eller mindre del voro odlade af sina äldre jordbrukande innevånare. Med vapnens och styrkans magt tillgrepo de sina företrädares i jorden nedlagda arbete, och odlarens naturliga rätt till producten af sitt arbete måste vika. Denna den physiska styr­kans rätt, en gång tillämpad, gjorde sig äfven sedermera gällande såsom grundsats i deras lagstiftning, och följden blef, att Syd-Germanerna väl läto de underkufvade folken äfven framgent behålla en del af den odlade jorden, men under form af förläning och mot vilkor af vissa præstationer till eröfrarne. Deraf hände, att de nya rättsförhållan­dena rörande jordegendom mellan Syd-Germanerna och de underkufvade folken blefvo vida vigtigare än bestämmelserna om deras egna ömsesidiga rättigheter till jorden. Härom lemna lagarne tydliga och ojäfviga vittnesbörd. Väl träffar man ock i Syd-Germanernas gamla lagar stadgar och före­skrifter om jordegendom, som vittna, att de företrädesvis blifvit stiftade för Germaner, men dessa äro högst sparsam­ma, och de delar af våra gamla lagar, som under namn af Jorda-, Byggninga-, Widerbo-Balkar etc. innehålla omständ­liga och i många fall noggrannare föreskrifter, än nu finnas, rörande ägande- och besittningsrätt till jord m. m. saknas nästan alldeles i Syd-Germanernas äldsta lagstiftning.

Helt annat var förhållandet med de Germaner, som befolkade den Skandinaviska Norden. Utan annat biträde än några få under vikingatåg tagna fångar, utan annan egendom än sina armar och sin arbetsförmåga, måste de sjelfva lägga [ 2 ]hand vid jordens odling, och deras första egendom, blef det arbete, som de på jorden nedlade. Här var således den ena odlaren lika fri och sjelfständig som den andra. Här kunde ej den starkes rätt göra sig gällande mot den svagare för­tryckte.

Det fanns således ej annan utväg att förmedla och sammanjemka ömsesidiga rättigheter och stridiga anspråk än derigenom, att alla utan undantag underordnade sig de bud, som förnuft och rättskänsla föreskrefvo, och på denna väg fick utvecklingen af Skandinaviska Germanernas samhällsför­fattning under en lång följd af år obehindradt fortgå. Öm­tålig som Germanen alltid varit om helgden af ömsesidiga rättigheter, skulle denna ömtålighet naturligen mest visa sig och framstå uti omsorgen om rättigheterna till jord, emedan det i jorden nedlagda arbetet var, om vi undantaga vapnen, hans första och följaktligen käraste egendom.

I öfverensstämmelse härmed finner man också i våra gamla lagar noggranna och omständliga föreskrifter för betryggande af äganderätten till jord, bestämmande af grän­serna för ömsesidiga ägoområden och ansvar för öfverträdelser deremot. Så säger UplandsLagen WidærboBalken 18 Kap. 1 §: Giör man ra ok rör, wærþer har ok atakin, æru till sæx mannæ witni, þa ma han bindæ ok till þinx föræ ok þeræ sæx mannæ witni a han fyllæ sum þær waru ok a sagu. Hawi mals eghandi wald hwat han will hælder liff hans takæ ok upp hængiæ ællr lösi sik wid hwarn lot sum han wiþ kombær. Målsäganden hade således rätt att låta upphänga en person, som blifvit å bar gerning tagen och lagligen öfvertygad att hafva gjort rå och rör å annans bolstad eller förstört grannens råmärke[1]. Först i MELandslag[2] BB. 21 mildras straffet till 40 markers böter, hvilken straffbestämmelse sedan återfinnes i 1442 års LandsLag. Äfven sedan Germanerna i allmänhet upphört att med vapnen afgöra uppkomna tvister, var jorden dem så kär och helig att gränstvister derom i tvifvelaktiga fall ansågos icke kunna slitas annorlunda än på det urgamla sättet genom envig[3]. [ 3 ]Ännu i dag fortlefver hos Svenska folket den gamla förkär­leken för jordegendom och röjes bland annat uti den ömtå­lighet och ifver, hvarmed tvister derom föras. Sällan åtnöjes den tappande allmogen med underrätts utslag i dylika mål, äfven om de förmoda, att någon ändring i utslaget ej kan vinnas, och ehuru rättegångskostnaden ofta öfverstiger värdet af den lilla jordlapp, hvarom tvistas; svårligen kun­na de förmås till någon vänlig förlikning, och en tvist om några qvadratalnar jord, hvars hela värde endast motsvarar några få riksdaler, är i deras ögon vigtigare än mången tvist om penningar eller lösören, dessa må nu gälla vida större summa. Under sådana förhållanden torde det måhända ej synas olämpligt eller ändamålslöst att söka fästa en större uppmärksamhet på vår lagstiftning rörande ägoskilnader och om möjligt bidraga till en närmare kännedom derom.

Vid de ägoskilnadstvister, som nu blifva föremål för domarens handläggning, händer det ej sällan, att parterna åberopa rättsförhållanden, som uppkommit långt före den tid, då våra nu gällande lagar och författningar om ägoskil­nader utfärdades, och då rättsförhållanden i allmänhet måste bedömas efter den lag, som gällde vid deras uppkomst, samt för en rättvis lagskipning således äfven fordras kännedom af gammal lag; blir det nödigt att företrädesvis i detta ämne ej förbise vår äldre lagstiftning, utan i synnerhet följa den med större uppmärksamhet ju närmare vi nalkas tiden för vår nu gällande lagstiftning rörande ägoskilnader.




  1. Samma stadgande återfinnes i y. WML. BB. 18 ock SML. BB. 23. I Norska Lagarne heter det om en dylik förbrytare: ”þa er hann iardar þiofr oc utlagr”; ”þa er hann þiofr at oc sekr aleigu vid Konung.” Cnf. Ældr. Gulath. Lov 89 och 264; N. LandsLov TyveB. 8; N. ByLov. Ti.B. 2: 11. Norges Gamle Love indtil 1387 udgivne ved R. Keyser og P. A. Munch.
  2. Efter ett manuscript i Cederhjelmska samlingen på Ups. Bibl.
  3. Lex Alamannorum Tit. 84. Si qua contractio orta fuerit inter duas genealogias de termino terræ eorum, et unus dicit: Hic est no­ster terminus, alius revadit in alium locum et dicit: Hic est noster terminus, ibi præsens sit Comes de plebe illa; et ponat signum ubi iste voluerit, et ubi ille alius voluerit, terminum et girent ipsam con­tentionem. Postquam girata fuerit, veniant in medium et præsente Comite tollant de ipsa terra, quod Alamanni curffodi dicunt et ramos de ipsis arboribus infigant in ipsam terram, quam tollunt, et illæ ge­nealogiæ, quæ contendunt, levent illam terram præsente Comite et commendent in sua manu; ille involvat in fanone, et ponat sigillum, et commendet fideli manu usque ad statutum placitum. Tunc spon­deant inter se pugnam duorum. Quando parati sunt ad pugnam, tunc ponant ipsam terram in medio, et tangant ipsam cum spatis suis, cum quibus pugnare debent, et testificentur Deum creatorem ut cujus sit justitia, ipsius sit et victoria, et pugnent. Qualis de ipsis vicerit, ipse possideat illam contentionem. Skälet för envigets bibehållande vid dylika tvister antydes af Bairarnes lag Tit. XI Cap. V , der det heter: Et si alia probatio nusquam inveniri dinoscitur, nec utriusque invasionem compensare voluerint, tunc spondeant invicem wehadinc quod dicimus, et in campiones non sortiantur, sed cui Deus fortiam dederit et victoriam, ad ipsius partem designata pars, ut quærit, pertineat. Walther, Corpus Juris Germanici antiqui.