Om ett vidsträcktare användande av telegrafer

Om ett vidsträcktare användande av telegrafer. Insänt av Georg Scheutz

Anonymt införd i Journal för Litteraturen och Theatern, N:o 53. Måndagen den 13 november 1809. Stavningen moderniserad här.

Telegrafen, denna förträffliga uppfinning, som lärt människan att med sann Kantisk förmåga göra narr av tid och rum — åtminstone vid meddelandet av sina idéer, detta Féiska språk är visst icke obekant hos oss; tvärtom, Sverige har sett en av sina första Vetenskaps Idkare, Hr. Över-Int. och Kommend. Edelcrantz, med lyckligare bemödande än någon utlänning, träda i Chappes fotspår, och förenkla själva instrumentet, utan skada för dess brukbarhet. Upptäckten är således naturaliserad här; men vi, som de övriga Europeerna, hava hittills merendels åtnöjt oss med ett ganska inskränkt bruk därav, nämligen blott till det, vartill vanliga krigs-signaler förut tjänat. Telegraferna äro likväl användbara i långt vidsträcktare avseende, och det är om utvidgandet av deras bruk jag här ärnar framkasta några flyktiga idéer.

Då Telegrafen är lika nyttig för enskilda, som för Regeringarna, bör väl dess användande då endast inskränka sig till Statens allmänna behov? Enskilda personers eller familjers hela lycka och lugn, bero de ej ofta på skyndsamheten av vissa underrättelser mellan vitt avlägsna ställen? Handels- Freds- och Krigs nyheter, huru ofta bestämma de ej tusende individers öde, blott genom några dagars hastigare eller senare ankomst!.. Ett vidsträcktare bruk av Telegraferna skulle således vara oändligen nyttigt för var medborgare, vars intresse vore förenat med en dylik skyndsamhet, och den inkomst postporton för denna korrespondens inbringade åt Staten, satte Regeringen i stånd att underhålla hela inrättningen utan den minsta utgift för Statskassan, vilket vore en ej obetydlig vinst för det allmänna.

Följande Utkast till verkställigheten härav, torde väcka någon sakkunnigares uppmärksamhet, och giva anledning till någon mera detaljerad och kanhända riktigare framställning av ämnet i hela sin omfattning.

Mellan alla Rikets Städer upprättas Telegraf-linjer och mellanstationerna väljas för övrigt så nära postgårdar, hamnar och gästgivaregårdar, som lokalen tillåter. I alla städer, och även på tjänliga ställen å landet, inrättas Telegraf-Kontor, varest man på samma sätt som på våra Post-Kontor, får inlämna de underrättelser man önskar överstyrda, mot en viss bestämd avgift för var rad. Då icke breven, utan endast deras innehåll fortskaffas, så är naturligt, att dylika brev ej kunna vara annat än öppna annonser, men detta hindrar icke Korrespondenterna att mycket lätt göra sig försäkrade om hemligheten av deras kommunikationer, genom någon förut överenskommen chiffer, blott känd för dem. Man antage t. ex. att den vanliga Signalkartans a betecknade o i brevet, att b betydde l, o. s. v., och innehållet vore outforskligt för var och en, som ej kände denna bokstavsförväxling. Likväl är det klart, att adressen måtte sättas med vanlig, allmänt begriplig skrift. Vissa timmar borde bestämmas var dag för inlämnandet av Telegraf-annonser, och Telegrafisterna ovillkorligen förbindas att fortskaffa dem, i den ordning de inkommit, samt att dagen därefter återlämna var Korrespondents handskrift, om han åstundade hämta den. Telegrafisten på det stället dit brevet är adresserat, uppskriver det signalerade innehållet bokstav för bokstav, varefter Adresskartan anslås publikt, på samma sätt som vanliga postkartor, till underrättelse för Notisägare, vilka mot ett litet Kopist arvode undfå avskrifter av sina brev.

Man torde invända, att denna anstalt skulle skada den vanliga Postinrättningen, men sådant vore ej att befara, ty först måste allt översändande av annat än ord, och allt som fordrade Korrespondenternas handskrift, ske på gamla viset, och vidare skulle den vid Telegraf-korrespondensen nödvändiga lakonism hindra all advokatyr och i allmänhet all tysk tablatur att passera denna eteriska väg; till och med kärleks extaser och romaneska vänskapförsäkringar skulle finna den för trång, ehuru lätt de annars ha att ta sin reträtt genom luften. Med ett ord: Telegrafernas strålskrift blev i allmänhet blott återskenet av människo-tanken i sin ursprungliga enkelhet, eller av det vanliga sunda förnuftet; men alla Meteorer — de må ha uppstigit ur smakens ruiner — luntorna, eller sänkt sig från svärmeriets självskapade himlar, följde den låga jordytan, för att ännu i några sekler överflödigt försäkra den gamla Postinrättningens bestånd.

En sådan Telegrafisk korrespondens som den jag här omtalat, föranstaltad i ett land, skulle snart alstra dylika i hela Europa, och en hastig kommunikation mellan dess avlägsnaste gränser, blev det allmänna resultatet därav. Statshemligheter skulle fortsändas därigenom, med en skyndsamhet, mot vilken den mest hästplågande Kurirs vore en snäckfärd: Handelsflottors ankomst eller annalkande, laddningar, öden, bestämningsorter, kände Köpmannen samma dag som hans utländska Korrespondenter, och de Lärdas inbördes upplysningar spriddes med en hastighet, som i synnerhet för naturkunnigheten och stjärnvetenskapen, vore av en ganska stor, fast ännu oberäknelig nytta.