Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne/Inrim
← Uddrim |
|
Ändrim → |
a gatum oc gen lötum. Bi. 12 pr. m. fl. st. j gatum ok j hiörþplötum. U. m. 8 pr.; Vm. II m. 8 pr. þæn a æptir banæ lete sin hawær latit. U. m. 9 pr. arf ok orf el. urf. allm. i svealagarne. ok liup bepes. U. æ. 11,2; Vm. II e. 10,3. æsta liup oc bebas giftar mal. Vm. II e. 3,10; H. æ. 3. vanð lyti i ænliti. Bi. 14,2. lyptingær tieldæpær skiöldær a stampni. U. m. 11,3. tialdapær oc skioldaþær. Vm. II m. 10,1. rinnændæ blo/i ok riupændæ sari. karl oc kerling. Vm. II kr. 10,2; H. kk. 11,1; U. kk. 11,2 anm. 23. stafkarl eller kærling. U. kk. ind. anm. 53, VIII. döß ællr skapæ. U. m. 19,2, kp. 11, v. 23 m. fl. st. böti ok þiuffwær heti. U. m. 47,1,2 m. fl. st. iorp wær) fore byr. U. i. 1,1. til sæb ællr föpo. U. i. 9 pr.; Vm. II i. 10 pr. wæri gilt ok fullt. U. i. 16,2, v. 17,4. kærandi U. m. 23,2. byrþ. flerest. i svealagarne. | svarandi. flerest. til stæþiu lepa. U. kp. 1,1; S. kp. 1,2; Vm. II kp. 1,1. þær stæz lezn. U. m. 44 pr. last fore fræstmark. U. kp. 5 pr., 1; Vm. II kp. 6. kristær war giæstær. U. kp. 11; Vm. II kp. 7. tomptum læggiæs ok husum byggiæs. U. v. ind. 2; Vm. II b. ind. 2. wip kombær - fastæ fæþærni ok aldæ opæl. U. i. 1 pr., v. 21,1; Vm. I b. 10,1; Vm. II b. 10,21. a sæmbær. U. v. 17,5. þa skiptin baþir illu sum gopo. U. v. 21,1; Vm. II b. 21. fællir ællr willir. U. þg. 1,1; S. þg. 2 pr., 1; H. pg. 1,1. bonde ællr frændær hans. U. p. 8 pr. gagn ok hughnaþer. S. prol. jag kan se, intet stöd för ett sådant antagande som det här i fråga va- rande. Och för öfrigt, repe skulle »för rimmets skull» vara förkortadt till rep; men rop ok repe vore ju rim lika väl som rop ok rep; »för rim- mets skull» behöfdes således ingen stympning af repe. Rep är nog ett fullständigt ord lika väl som rop, möjligen en sidoform tiln repe (jfr sin jämte sinni, afrap o. afræpe, mark o. mærki m. fl.), eller samma ord som det isl. reid f. fortskaffningsmedel till lands eller sjös, åkdon eller fartyg, eller ock reid n. pl., harnesk, rustning. Att rep »äfven kunde härledas» från ræt, som några hss. insätta för rep, är ett påstående, som knappast tarfvar någon vederläggning. Google sotthir ok bettir. Ö. d. 4,3 anm. 62. a manna alf ælla kuinna. 0. g. 3,1. Ganska märklig är den i fornsvenskan framträdande, så vidt mig bekant ingenstädes i isländskan eller annars iakttagna böjelsen att låta vokalen i den ena af tvänne rimstafvelser assimilera sig med vokalen i den andra och sålunda förvandla ett halfrim till hel- rim. Exempel härpå äro: V. I a. 8,3; V. III, 52, 63: fæ perni maperni. Utan förbin- delse med fæðþerni förekommer mæþerni i V. I a. 5 och V. III, 73. Formen med e, som ursprungligen hade rimmet att tacka för sin uppkomst, har således, som det synes, varit på väg att få en själf- ständig tillvaro. Vm. II æ. 13 pr., i. 7: föpærne således gått den motsatta vägen och låtit fæþerni likdanas med mö- perni. Vm. II æ. 9,2 träffas föhærne utan förbindelse med möpærne. V. I g. 1: vrakæ - II g. 1, r. 1. Ö. b. 29: urakær staka. Formerna vræka och vraka omväxla som bekant i fornsvenskan, och infinitiven vraka har medfört ver- bets öfvergång till en annan konjugation än den ursprungliga. Om upphofvet till denna infinitiv äro hvarjehanda gissningar möjliga. Mig synes det icke osannolikt, att sådana rim som de här nämda därvid varit åt minstone en medverkande orsak. Man kunde tänka möpærne. Här har man | tukæ; men taka - vrækæ, V. I r. 1; V. sig, att sedan inf. vraka af en eller annan anledning uppkommit, denna form, på grund af förkärleken för helrim, företrädesvis användts där vræka stod såsom rimord, och att rimmet på så sätt bidragit att hjälpa fram inf. vraka. Man kunde också tänka sig förloppet så, att formen vraka stundom förekommit i dylika rimmade ordsam- manställningar, hvarigenom man småningom vant sig vid den samma och slutligen användt den äfven oberoende af rimmet, alldeles som vi nyss funnit förhållandet vara med mæperni och föherni, ehuru dessa icke såsom vraka kommit till någon allmännare användning. I så fall finge vraka för vræka skrifvas uteslutande på rimmets räk- ning. V. II add. 11,1: hæft ok hæfþæt, men Ó. æ. 2 pr. finna vi haft ok hæfþat. U. m. 8 pr., 12,3,4,8,10: waghin ok slæghin, men Vm. II m. 8 pr. wæghin ok slaghin och så äfven i varianter till U. Huru vida detta exempel hör hit, är dock osäkert. Schlyters mening är tydli- gen, att e i slæghin framkallats af æ i wæghin (jfr Lagordb. art. Detta, naturligen, endast gissningsvis. Google Die substantivet iorp, men då iarpa ingenstädes i fornsv., åt minstone
- icke i lagarne, påträffas utom på detta enda ställe, där det har
garbe till närmaste granne, är det väl all anledning att antaga, att formen iarþa för iorpa här är att skrifva på rimmets räkning. Att så äfven skulle vara fallet med ändelsen e i stället för a behöfver åt minstone icke antagas, då Lydekinus på flere ställen låter infinitiven ändas på e. U. v. 6 pr. anm. 87: ruzl ællr rupu i stället för det ofvan an- förda ryzl ok rupu. Ó. b. 1,8: rypia gen ryddu med bibehållet omljud i part. pret., i motsats till U:s ryber gen ruddu, torde äfven vara att tillskrifva rimmet. Den på några ställen i lagarne förekommande egendomliga for- men ærf för arf har säkerligen fått sitt æ') genom rim med ærvi eller något annat ord med æ i stamstafvelsen, ehuru jag icke fun- nit något sådant i lagarne. Då man i Kon. Styr. (Geetes ed. s. 54, rad 6-7) träffar ut- trycket mangi biskupa ok strangi, så är den ovanliga formen strangi sannolikt att tillskrifva rimsammanställningen med mangi (jfr Geetes anm. till detta ställe). Att en viss förkärlek för helrimmet, låt vara endast sporadiskt, yttrar sig i fornsvenskan, därutinnan att halfrim genom vokalassi- milation i rimstafvelserna förbytas till helrim, framgår tydligt af de anförda exemplen. Något skulle väl kunna föras på skrifvar- nes räkning, men på hela företeelsen lär denna förklaringsgrund, som i allmänhet endast bör tillgripas såsom en nödfallsutväg, näppeli- gen kunna tillämpas. Forpo för för þo i Vm. II t. ex. kan ju gan- ska lätt hafva tillkommit genom uteglömmande af ett litet streck genom o, men höwat klöwat, som träffas i flere hss., måste vara ) I detta sammanhang må ett par anmärkningar om orden karl och käring och deras sidoformer tillåtas mig. I dagligt tal säger man vanli- gen kar i stället för karl. ma i sammansättningar, t. ex. karman, karsbo och torde från dessa hafva sin upprinnelse. Formen kar har åter sannolikt frambragt den nysvenska formen käring för det fornsvenska kærling, hvarvid rimsammanställningen karl kærling säkerligen varit den verkande orsaken. Sedan man fått. kar i stället för karl gjorde man också ett rim kar och käring i stället för eller jämte karl ok kärling. Från detta rim kar och käring härleder sig åter utan tvifvel den i värmländskan jämte kar förekommande formen kär, Bom uppkommit genom rimassimilation. Att uddljudet i kär bibehållit sig såsom k-ljud trots den lena vokalen, beror väl på sidoformen kar. Detta kar synes i fornsvenskan blott förekom- Google något mer än ett skrifsätt; det har utan tvifvel haft sin grund i det talade sprâket.
Ett annat sätt, hvarpå denna förkärlek för helrimmet synes hafva uppenbarat sig, är att man, då ett ord med skiftande former (t. ex. slaghin och slæghin) stod såsom rimord, i allmänhet föredrog den form, som gaf helrim, framför den som gaf halfrim. Så t. ex. væghin — slæghin framför væghin — slaghin, nar — hvar framför nær — hvar o. s. v. Detta är så att säga ett korollarium af det föregående.
Huru vida fornsvenskan har att uppvisa en motsvarande konsonantisk assimilation, hvarigenom stafvelser, som ursprungligen icke bildade något rim, skulle hafva förvandlats till rimstafvelser, därom vågar jag icke yttra någon bestämd mening. Det af Schlyter bland exemplen på «förändringar för rimmets skull vid ords sammanställningar» anförda nöt æller söt i V. II u. 23, där ett par hss. i stället för söt hafva söþ, skulle vara ett sådant fall. Men på detta enstaka exempel, hvartill jag icke kunnat finna några sidostycken, kan ingenting med säkerhet byggas. Däremot torde vårt nuvarande arla och särla vara ett genom sådan konsonantassimilation åstadkommet rim. De båda adverben arla och siþla kommo naturligtvis i följd af sin betydelse ofta att stå vid sidan af hvarandra på den tid, då de brukades mera allmänt än nu, och slutligen har man af arla — siþla gjort ett inrim genom att låta þ i siþla öfvergå till r. Detta måste hafva skett redan i fornsvenskan, ty formen sirla för siþla förekommer i Cod. Bur.
Den i äldre svensk skrift ej sällsynta formen mund i stället för mun har säkerligen rimmet hand och mund att tacka för sin tillvaro. Detta senare ords -d är utan tvifvel ett för rimmets skull tillkommet bihang.
Ändrim.
Detta rim och det nyss behandlade äro med hvarandra nära besläktade. I den isländska versläran hafva de till och med fått samma namn: hending och sanmma indelning: aðalhending och skothending. Man tyckes där icke hafva velat erkänna någon annan skilnad dem emellan än deras olika anordning i versen. Ett sådant betraktelsesätt är visserligen icke strängt riktigt. Ändrimmet skiljer sig från inrimmet dels däruti, att det kan vara två- eller flerstafvigt, under det inrimmet aldrig omfattar mer än en stafvelse, dels däruti att det, då det är enstafvigt, kan bestå af en enda