Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne/Rimmet
| ← Förord |
|
Uddrim → |
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.
af
Erik Henrik Lind.
Rimmet.
Rimmet äger, såsom kändt, i den gamla nordiska literaturen en vidsträktare både betydelse och användning än inom den moderna. Under det den nyare versläran, om man frånser senare tiders genom studiet af den isländska literaturen framkallade enstaka försök till återupplifvande af gamla former, icke känner mer än ett slags rim, ändrimmet, har den isländska åter dess utom tvänne andra arter: uddrim (bokstafsrim, alliteration) och inrim eller midrim (stafvelserim, assonans).
Rimmet är vidare, i denna sin fornnordiska betydelse, ingalunda en den bundna framställningsformen så uteslutande tillhörig företeelse, som man efter den nyare uppfattningen däraf vill föreställa sig det. Visserligen hade det äfven i forntiden sin hufvudsakliga användning och så att säga regelbundna tillvaro inom skaldekonsten; men att äfven den rena prosan flitigt och med förkärlek brukade rimmet såsom en flos orationis, en prydnad, och en hållpunkt för minnet, därom kan man lätt öfvertyga sig. Rimmade uttryck och ordsammanställningar förekomma mer eller mindre talrikt öfveralt i den fornnordiska prosaliteraturen, icke allenast där en äldre poetisk form ligger till grund, såsom händelsen är med en del isländska sagor, hvilka endast äro prosaiska omskrifningar af gamla kväden, utan äfven där någonting sådant omöjligen kan förutsättas eller misstänkas[1]. Ja, böjelsen för rimmade ordsammanställningar är i själfva verket icke utdöd ännu den dag som är. Med någon uppmärksamhet skall man lätt finna en ganska stor mängd sådana gängse i vårt riksspråk; inrim så väl som uddrim; det senare dock vanligast nu som fordom. Några exempel, gripna ur högen, må anföras. Uddrim: ord och åthäfvor, åker och äng, en för alla och alla för en, ärr och åkomma, bo och bygga, å båle brännas, döf och dum, gäf och gängse, fult och fast, föda och fostra, fria eller fälla, hull och hår, döma hund efter håren, herre och husbonde, gammal och god, gjord gärning, kulor och krut, ljuft och ledt, lös och ledig, lif och lem, sucka och sörja, slagen till slant, last och lyte, torr och tråkig, vank och villa, tid och tillfälle, sönder och samman, frisk och färdig, krypa till korset, väder och vind, vett och vilja, vrår och vinklar, vikt och värde, släp och slit. Inrim: ur och skur, tiden lider, ingen tid förliden, här och där, när och fjärran; hugg och slag, bud och stadgar, hand och mun(d), ditt och datt, hög och låg, arla och särla, här och hvar, jämt och samt, korn och kärna[2], löst och fast. Ytterligare exempel anföras hos Rydqv. Sv. spr. lagar V. s. 240. Således både vokaliska och konsonantiska uddrim, både hela och halfva inrim. En stor rol spelar rimmet i våra landsmål; i allmogens ordspråk, ordstäf och talesätt är det ytterst vanligt; folket rimmar liksom af instinkt; därför att det faller sig så. Att här föreligger ett forndrag, som med en märkvärdig lifskraft bibehållit sig från en tid, dit ingen forskning mäktar följa det, lider intet tvifvel. Åt minstone gäller detta om uddrimmet, som synes tillhöra det samgermanska språkskedet.
En företeelse som denna, så ålderdomlig, så genomgående, så djupt rotfäst i vårt språks väsen och lynne, synes redan i och för sig vara förtjänt af synnerlig uppmärksamhet och intresse, och hon blir det ännu mera genom de ganska många och viktiga språkhistoriska upplysningar, som däraf kunna hämtas. I isländskan, som äger en poetisk literatur, och där rimmet i följd häraf intager en mera framstående och i ögonen fallande plats, har det också, äfven från den språkhistoriska synpunkten, varit föremål för en sådan uppmärksamhet. Hvad däremot angår fornsvenskan, som bevarat så få och torftiga kvarlefvor af den poetiska alstring, som dock säkert funnits äfven hos våra förfäder, har detta endast i ringa mån varit händelsen. Vår älsta literatur, fattig på vers, om än icke så fattig, som man länge trott, är likväl ganska rik på rim. De gamla landskapslagarne innehålla nämligen mycket af det senare och icke så litet äfven af det förra. Ett närmare skärskådande af bådadera skall blifva ämnet för denna afhandling. Rim och versform höra naturligtvis nära till sammans, eftersom det förra utgör en väsentlig be- stämning hos den senare, men då rimmet kan äga en själfständig tillvaro, och man således icke utan vidare har rätt att af dess befintlighet sluta till versformens tillvaro, torde đet vara lämpligast att betrakta dem hvar för sig, och då begynna med rimmet såsom något på förhand gifvet och påtagligt, för att därefter tillse, huru vida några egenskaper hos det samma finnas, som kunna tjäna till stöd för det gamla antagandet, att lagarne en gång varit affattade i poetisk form, och huru vida de i sin nuvarande gestalt bevarat några lemningar af denna poetiska form.