1.
På Nådes-dörren klappar jag,
Min Gud, med suckars Hammarslag,
Ditt egit Ord mig gifwer hopp:
Slår på, så låtes dörren opp,
Ack, öpna henne nådelig,
Och låt min bön behaga Dig.
2.
Ho är, som äger något godt,
Det han af Dig ej hafwer fådt?
Af Dig, o Ljusens Fader, alt,
Sitt ursprung hafwer margefalt.
Du äst en Brunn, som flyter jämt,
En älf, hwars lopp ej warder stämt.
3.
Ty kommer jag med ödmjuk bön,
Och tror, Du den mig ej försön.
Den mig befaller klappa an
Min Broder, JEsus, heter Han
Och den mig Abba ropa lär,
Fin egen Frimods Anda är.
4.
Gif, Fader, hwad Dig synes bäst,
Hwad jag Ditt barn betarfwar mäst:
Du kanst min nödtorft fylla lätt,
Och mig wälsigna på alt sätt;
Dock gif, all Gåfwors Brunn, förnämst,
Hwad själen båtar först och främst.
5.
Gör tron af Andans olja fet,
Och låt min kärlek wara het,
Förhindra sarans raseri,
Och statt i frestelsen mig bi,
At ej mitt swaga kött och blod,
Min fiends ondska kallar god.
6.
Wäck up godt samwet i mig städs,
Som hwarken ell' djefwul räds;
Och låt mig här i nådens tid,
Min synd, med ånger, kännas wid.
Bestryk med JEsu blod min skuld,
Och war mig, Fader åter huld.
7.
Om korszet jag ej bedja må,
At det mig platt skal undan gå,
Min Jesus sjelfwa bördan bar,
Jag bär wäl skuggan, som är qwar;
Dock tolamod af nöden är,
Min Gud mig det, af nåd beskär.
8.
Alt öfrigt sig wäl foga lär,
Ehwad jag rik ell' fattig är.
At Dina Råd jag nöjer mig,
Om med ell' mot infinner sig.
Wil lyckan mig ej flöda til;
Alt nog, om hon dock drypa wil.
9.
Långt jordiskt lif jag ej begär;
Blott, at jag Christligt lefwer här,
Och tänker hwart et klockeslag
På döden och min sidsta dag;
Samt, at min utgång här ifrå,
Min Himmels ingång wara må.
10.
Dock, hwad wil jag begära mer?
Hwad jag behöfwer, Du wäl ser.
Du skalt ock gifwat wiszerlig,
Min JEsus högt försäkrar mig:
Alt hwad jag i Hans Namn egär,
I Honom Ja och Amen är.
