Poëtisk Flygsand (Sånger till Hulda)
| ← Dedikation |
|
BLANDADE SÅNGER → |
Poëtisk Flygsand.
1.
Tryck dig, älskade! fastare än i den öppnade famnen,
Att ej minuten sjelf tränga sig må mellan oss.
2.
Sitter jag jemte dig, är verlden så ljus för mitt öga.
Underligt är det dock ej, blickar den genom din själ.
3.
Med hvar kyss du trycker, o flicka! på darrande läppar,
Dricker jag döden till, tömmande lifvets pokal.
4.
Tro ej att kindernas glödande rosor af hösten allena
Härjas; o! tro icke det: våren den härjar också;
Våren är kärlek, och kärleken är förtärande, våldsam:
Flammar i känslornas brand, brusar i sinnets ström.
5.
Tala, o tala! det klingar så ljuft; mitt hjerta det darrar.
Tror att din tonande läpp sätter musik till dig sjelf.
6.
Gudarnes fröjd begriper jag nu, ty dig jag begriper,
Kärlekens vårliga mö‘! skönhetens Hebe-gestalt.
7.
Endast en florlik dimma är tiden; den ligger emellan
Lunden, der englarne lätt dansa vid sferers musik,
Och den kullen, på hvilken vi stå och blicka ditöfver;
Skingras väl snart dock för oss - kärlekens blick är en sol.
8.
Hvarföre höjs din ungdomliga barm, säg hvarför den vidgas? —
Finner ej himmelen rum inom ditt klappande bröst?
9.
Kunde jag draga kring oss ett blixtrande moln, jag det gjorde:
Ingen fick då, utom mig, skåda din vårliga bild.
10.
Högre jag prisa dig vill än solen, den sferernas fackla.
Skuggorna väckas af sol’n, skuggorna fly för din blick.
11
Blomstren, som glödde förr på min kind, de hafva försvunnit,
Ordna sig nu till en krans kringom din bild i mitt bröst.
12.
Hjertats tron är en nyfödd ros, dess spira en lilja:
Rosen är kärlekens bild — liljan, den hvita, är trons.
13.
Alla må sorger och motgång mig spå, hvad gör det mig mera?
Hvarje ditt ansigtsdrag är ju min lyckas profet.
14.
Fatta min hand, o, känner du ej hur den glödande darrar:
Griper den svärdet, se då darrar den icke likväl.
15.
En gång stal jag en lekande lock, du märkte det icke.
Kärleken gjorde min hand lätt som en vingad Sefir.
16.
V—m vill hugga din bild; o, egde min kärlek en mejsel!
B—ms konst skulle lätt sjunka i stoftet för min.
17.
Lätt är en ovän att få, en vän är värre att vinna:
En har du vunnit likväl — den jag förlorat — mig sjelf.
18.
Nu jag begriper Titanerna väl: ty, finge jag icke
Trycka dig ömt i min famn, blefve jag ock en Titan.
19.
Skönare är du för mig än stjernorna, hvilka som liljor
Blomma på himmelens rund: himmelen blommar i dig.
20.
Endast en snabb minut jag blickade in i ditt öga:
Bättre än jorden likväl känner jag himmelen nu. —
21.
Brinner väl någon som jag? o nej! så brinner ej någon:
Dock bland tärnornas tal finnes ock ingen som du. —
22.
Glaset må yfvas med blomstren det bär: ett bättre jag äger;
Hjertat är också ett glas, Hulda! der blommar din bild.
23.
Huru jag prisa dig må — jag, flicka, dig aldrig dock smickrar:
Prisade andra dig så, alltid de smickrade dig, —