Poesien
| ← Fria Fantasier under Månskens- och Stjernehimmelen |
|
Allianstraktaten emellan Swerige och Ryssland år 1812 → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 20 (8 Mars 1839) |
Poesien,
(efter Baggesen.)
Hvad är poesi? — Rimmad prosa, konstbundet hvardagstal eller kroppsligt tidsfördrif? — Nej. — Kanhända naturhärmning i smått eller framställning af lifvets enkla verklighet? — Nej. — Eller är hon passionernas tolk, begreppens sångerska och kunskapernas målarinna? Nej, intet af allt detta, och den som är till den grad materialist att han kan besvara dessa frågor med ja, han har ännu aldrig känt verkningarna af det heliga samband, som förenar själens innersta väsen med det högsta öfver verlden och tingen evigt varande väsendet. Hon är, under det att menniskan i sin vanmakt, lik Jakob, i verkligheten brottas med det goda och dess urbild, den Jakobsstege, hvarmedelst själen, åtminstone i drömmen, kan förflytta sig från jorden till högre verldar och föra med sig derifrån några strålar af det ljus, hvars centralsol våra svaga sinnen ej mäkta uppfatta, men på hvilken det är oss lika mycket ett behof som en tröst att kunna fästa all vår tillit. Den bestämda storheten eller litenheten af dess pudakraft eller genius, som konstens grundförmåga på söderns språk kallas, vet endast källan, hvarutur den flyter; men skillnaden dem emellan visar sig alltid förr eller sednare i en klar gestalt på så sätt, att den större grundförmågan segrar öfver alla hinder och bildar sig tidigt en egen verld, under det att den mindre segrar öfver ingen svårighet utan dör i sitt kaos. Den förra tillhör icke allenast det närvarande utan äfven och synnerligast efterverlden, under det att den sednare försvinner med den bortilande minuten.
Men skalden, han måtte vara stor eller liten, verkar likväl med den djupsinnige granskaren harmoniskt till sitt tidehvarfs bildning och förädling; han vattnar det träd, som läraren planterar och lagstiftaren hägnar; han upptänder till religion de begrepp den förre gör till visdomens, den sednare till sedlighetens framalstrare. I denna harmoniska samverkan måste han ovillkorligt känna sig den krönande, den fulländande; men denna belöning för sin diktan och traktan njuter han, som menniska, gemensamt med medborgaren. Hans odelade, ljufvaste lön, som skald, är den, att förstås af konstnärer och konstdomare, af skönt skapande och skönt fattande väsen.
De finnas, som, ärande poesien högt, förvexla henne med filosofien och föreställa sig hennes sol endast lysande. Desse misstaga sig ännu mer om det egendomliga i poesien, hvilket egendomliga just består deruti, att icke, likt filosofiens, kunna systematiseras eller sammanhållas af bestämda former, utan har det sin förnämsta skönhet i denna frihet, som, lika litet erkännande subjektiva som objektiva gränser, sväfvar fjärilslikt i alla färger från blomma till blomma, sugande lifvet och döden der de finnas, samt lefva af samma lågor, hvaraf den slutligen förtäres.
Igenom hela naturen går en utvecklingslinie med bestämd början, midt och ända; lik solens, har hvarje rörelse sin uppgång, sin höjdponkt och nedgång — likt plantans, har allt växande sin brodd, mognad och vissning — och, likt djurets lif, allt lefvande sin vår, sommar och vinter; men längden af denna linie, hastigheten af denna rörelse, förhållandet i detta växande, och det tidiga eller sena i lifvets årstider är ohestämdt och olika efter hvarje sig utvecklande väsensindividuella natur och särskilta plats i tid och rum; så obestämdt, att äfven den skenbara allmänna erfarenhetssatsen: »Hvad som sednare mognar håller sig längre», ej en gång kan gälla som lag utan undantag. Så förhåller sig äfven med poesien; men då i alla af de nyss uppräknade fallen lefver en enhetsprincip, som aldrig låter sig döljas eller förvexlas, är deremot i poesien mycket som helt och hållet tyckes sakna denna princip och derigenom antyder föränderlighet och tvetydighet i omdömen. Af den förra bristen lider blott konstnärn; för det sednare felet, så vidt det begås mot andra och källan dertill misskännes, måste menniskan plikta.
Förstås likväl, att detto blott gäller om bur poesien i det yttre framställer sig för den sineliga åskådningen. Dess inre karakter är deremot, som vi nyss hafva visat, en länk af den stora öfverjordiska enhetsprincipen.
