Fria Fantasier under Månskens- och Stjernehimmelen
| ← Föränderligheten i meningar och omdömen |
|
Poesien → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 19 (5 Mars 1839) |
Fria Fantasier under Månskens- och Stjernehimmelen[1].
Hvad du är lycklig du måne rara,
Som får så högt öfver jorden fara
Och blott se på!
Hvilka herrliga vinterdagar! — Utan dimmor eller köld uppstiger morgonsolen och när den stora glacé-ätaren kastar sina upptinande eldblickar öfver takens isgarneringar och gatornas issvepningar, tyckes det, som vintern redan gjöte sina afskedstårar och vore beredd lägga sitt hufvud på fuktig kudde för att slumra in och dö under rågbrodden. — Men hvad äro väl dagarna mot de förtjusande nätterna med dess måne och stjernor? — —
Måne! — Bleka, älskliga, melankoliskt ljufva varelse, af alla tider och åldrar lika innerligt besjungen, måtte du ännu i många år med vänligt ljus lysa öfver mitt hufvud, utan att just derföre på detsamma qvarlemna af dig någon bild, som på ett eller annat sätt för nyfikna öron kunde sqvallra om min lefnads skumrask! — Likfärga bäst du vill och kan, mina kinder för att derigenom påminna mig om min stofthyddas bestämmelse, men låt min ande på dina klara silfverblanka floder simma till dig, du längtans och trånadens land, för att lyssna till alla de suckar, som från jorden klagande böljat mot dina stränder och förena min arma fantasi med alla andra, som mellan dina horn firat och fira sina kyska rendezvoner! — Men må du aldrig vemodsfullt lyssna till mina cantater från Bacchi orgieläktare, utan må jag städse vara nykter som du — du alltid densamma, antingen du tager första eller sista qvarteret, eller också är i ditt fylle! — För dig lyfter jag i denna stund på hatten, dyrkade, vördnadsvärda! Mvad ditt inflytande på mig i detta ögonblick är stort! ja, jag vore nästan färdig att af kärlek till dig blifva muselman, icke allenast för att opåtald och ogäckad få tänka under en rakad hjessas fullmåne, utan äfven handla under balfmånan på stridernas och drabbningarnas banor. — — Hvarföre är det allenast de ochristne förbehållet att strida under himmelska sinnebilder, under det att Europas upplystare nationer bära roffåglarna på sina standarer? —
Stjernor! — »Till ev sväfvar min sång», sjunger Monteneros Laura; — »ack den som hade», sjunger nordens första skald; — — och likväl hafva vi stjernor öfverallt: öfver, framför, uti, under och efter oss. Öfver oss, när vi, ljuft svärmande, promenera under himmelens stora omätliga ordenskapitel; framför oss, när vi svärma »från Bachi buller och tomult»; uti oss, när vi, som moralpredikanterne säga, bära dygdens och oskuldens himmel inom våra bröst; under oss, eller, rättare sagdt, under våra hakor, när — Konungens nåd det behagar; och slutligen äfven efter oss på våra likkistor, när vi, deruti inmakade, nedsänkas i grafven, för att på sin höjd såsom lycktgubbar någon dimmig natt få dansa deröfver. Men himmelens och jordens stjernor, hvad gemenskap kunna de väl hafva sinsemellan? — Jo, de sednare äro pur imitation efter de förra och kanske det enda, hvaruti jorden söker imitera himmelen. De förra bevittna himmelens majestät; de sednare jordens majestäter. De förra taga sig bäst ut på natthimmeln; de sednare tåla icke heller särdeles stark belysning. De förra taga sitt ljus från solen och ganska få af dem bära egen glans; så äfven med de sednares förhållande till den på hofvets himmel allenalysande solen. Af de förra äro somliga fix-stjernor, då deremot andra äro i beständig rörelse kring sina solar; af de sednare äro somliga fixa vid vissa stora namn eller opinioner, då andra deremot måste vara i beständig rörelse för att vara hvad de äro. De förra åtföljas merendels af ett visst antal drabanter; så äfven med de sednare. Man har sagt mig, att under hvarje himmelens stjerna en engels hjerta klappade; se detta ädla stjernbeströdda brösthvalf; minst en erke-engel måste bo derinunder. Hvarje vändkrets på bimlahvalfvet har sitt eget stjernsystem; hvarje stjernsystem här på jorden sin egen vändkrets i menniskokarakteren; ty, liksom denne för hafsvågorna drifvande sjögast hejdar sitt stormrop vid den första stjerna, som genom molnen tindrar till hans möte, så kan ock den amplaste oppositionshjelte vid den första stjerna, som lyser mot hans bröst, ifrån att vara knaglig och hårdtuggad som en gråsten, bli ljuf och smältande som ett ostron i Minervas gomhvalf. En enda konstellation, nemligen Stora Björn, hvilken, som man vet, bär en stjerna i svansen, hade fordom ej sin motsvariphet här på jorden; men sedan Biskoparne blefvo Kommendörer och, i följd deraf, fingo krasehaner äfven bak på sina prestkappor, så har likstämmighet äfven deruti inträdt. I himmelens stjernor måste otvifvelaktigt mycket godt finnas; att i jordens icke mindre mycket godt finnes, är snart sagdt ett ordspråk. Öfverensstämma således himmelens och jordens stjernor i mycket, så åtskilja de sig likväl från hvarandra i vissa afseenden. Sålunda medför ett stjernfall på firmamentet en minskning i antalet af himlaljusen, då deremot ett stjernfall här på jorden åstadkommer en fullkomligt motsatt effekt. De förra äro mest välkomna i vinterqvällen; de sednare deremot lika sköna och begärliga i alla årets tider. Åt de förra, som hinna till för alla, gläder sig den frie; åt de sednare den fångne, på hvars mångfärgade band den frie kastar afundsfulla blickar. Röken från en skorstenspipa kan bortskymma en hel konstellation på himlahvalfvet, då deremot stjernorna härnere lysa klarare och talrikare, ju rökigare horisonten är.
Dock, jag fantiserar så länge bland stjernorna, till dess jag sjelf blifver »yr i planeten», som man säger. — Ack! det var en tid i barndomens och menlöshetens dagar, då äfven jag kände ett inre samband med stjernorna deruppe och bar dem här nere i band på mitt bröst. — Hur mången gång pick jag ej som gosse bärande till och med de tre vise männens stjerna af oljadt postpapper med tvenne talpljus uti, för att ej tala om alla dem af tenn, med rofvälling förgyllda, som jag på det renaste bröst bar med en anspråkslöshet till den grad, att jag när som helst kunde förakta, bortslita och sönderbryta dem! Sednast hade jag, såsom student, mina tvenne stjernor i studentkatalogen, visserligen af trycksvärta, men förgyllda af ett bredvid dem stående stipendium Regium à 20 R:dr Rgs i termin. — Nu, då jag är vorden äldre och bär, som man påstår, ett rabulisthjerta i mitt bröst, är det troligtvis för mig lika omöjligt att på detsamma få någon stjerna, som att »taga ned sjustjernan», som ordspråket ljuder. — Men i denna stund, i denna klara nordiskt herrliga vinterafton, öppnar sig mitt hjertas extraordinarie ordenskapitel, hvarutur, såsom ordensofficiant, träder min fantasi med melankoliens svarta band i ena knapphålet och patriotismens gulblå i det andra, samt sträfvar med hoppets Wasaband öfver skuldran till Serafers blå. — Flyg ej för högt! — jo, flyg ännu längre, flyg kring alla konstellationer — och säg mig sedan, på hvilken horisont min lyckliga stjerna har sitt fäste!
- ↑ Den 1 Mars kl. ½ 12 på natten, efter hemkomsten från en månskenspromenad.