Poeten till sångmön

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till Bellona
Poeten till sångmön
av Erik Axel Karlfeldt
I Fridolins spår  →
Ur diktsamlingen Flora och Bellona utgiven 1918.


Ett dårhus och ett bårhus
är mänskornas krigande värld.
Det spelar i minnenas vårhus
och lockar min själ till färd.

Nu låt oss bestränga vår lira
på nytt till en sångarerund
och gå vart oss lyster och fira
vårt återknutna förbund.

Kom, låt oss besöka de stränder
där först vi funno varann
och se, om sommaren tänder
sin eld som fordom den brann.

Där lien går bland venen,
där rågen matar sitt bord,
som strimmande sång på renen
vår vandring skall bli spord.

När skördemånen beskriver
sin låga båge i skyn
och skäran spelar med iver
sin surrande nattsång i byn,

på örtbädd med kummin och kummer
jag söker mitt sovkvarter.
Hur aningsljuv min slummer,
om du mig ej överger!

Du är den friska vårvind
som andas vid mitt bröst.
Du är den svala vårhind
i systrarnas brinnande höst.

Behåll mig vid det vårskap
mitt hjärta en gång vann,
och gör mig i allvar och dårskap
ännu till en klangfull man;

en stigarnas fria tattare
som statt sig en följesmö,
en sörjare och skrattare,
som gläds att leva och dö.

Men världen ler, som den plägar,
och undrar: Vad är det som tar'n?
Han går som på bröllopsvägar,
den gamla stolliga karln.