Den här sidan har korrekturlästs
en stigarnas fria tattare
som statt sig en följesmö,
en sörjare och skrattare,
som gläds att leva och dö.
Men världen ler, som den plägar,
och undrar: Vad är det som tar'n?
Han går som på bröllopsvägar,
den gamla stolliga karln.
I FRIDOLINS SPÅR
Här står det gamla huset
med rönnarna vid grinden.
Här svann det sista ruset
som dunst för morgonvinden.
Här brann det sista ljuset,
tills dagen kom på tå.
O Fridolin, din borg är stängd
och skum och stum också.
Här satt den sista tärnan
på bänken vid syrenen
och såg den första stjärnan
som kvällen tänt på grenen,
Som höstblom sprucko skenen
ur dunklet fler och fler.
Då gick hon tyst, och vart hon gick,
här syns hon icke mer.
Vid knutens vattentunna
med sherrydränkta kimmar
316
